Blog Image

Solidaritet utan Gränser

Solidaritetsorganisation

med anknytning till Socialistiska Partiet.

Bedriver/har bedrivit stödarbete för Palestina och för jordlösa i Uruguay, informationsarbete om stödprojektet i Uruguay samt om utvecklingen i Latinamerika, samlat in stöd till katastrofdrabbade i Sri Lanka och Pakistan med mera.

Översvämningarna i Pakistan

Asien Posted on 2010-08-21 07:40

Hjälp som kommer fram: Labour Relief Campaign.

Översvämningarna i Pakistan har orsakat enorm förödelse och mer än 1
600 döda. 14 miljoner har förlorat sina hem och ytterligare sex
miljoner har förlorat skördar, boskap och ägodelar. De värsta
översvämningarna i Pakistans historia drabbar nu Indusslätten och
orsakar oerhört lidande för befolkningen.

Sätt in ditt bidrag på Pg 131 84 87 – 4 , Solidaritet utan Gränser. Märk med “Pakistan”

Pengarna skickas sedan vidare till Labour Relief Campaign där Labour
Party Pakistan, National Trade Union Federation, Womens Help Line och
Labour Education Foundation samarbetar om att föra ut hjälp till den
drabbade befolkningen i Pakistan.

Din hjälp betyder oerhört mycket!



Stöd flyktingar i Pakistan

Asien Posted on 2009-05-31 16:04

Författaren och aktivisten Tariq ali och en av ledarna för Labour Party Pakistan (LPP), Farooq Tariq, vädjar om internationellt stöd till Labour Relief Campaign (LRC) i kampen mot konsekvenserna av talibanernas styre och regeringens militära offensiv i Swatdalen i Pakistan.

“Syftet är ge omedelbar hjälp till en del av de fler än 1,5 miljoner människor som idag är flyktingar från Malakand-området i den pakistanska nordvästra gränsprovinsen” säger de båda i ett upprop.

LRC bedriver idag ett omfattande hjälpprogram bland flyktingarna, samtidigt som man försöker få stöd för ett politiskt program som kan innebära en utväg ur den nuvarande krisen i landet. I programmet ingår krav som:

– Separation av staten från religionen
– Minst tio procent av den nationella budgeten måste gå till utbildning. Stoppa de statliga subventionerna till religiösa skolor. Förstatliga privata religiösa skolor och integrera dem i den offentliga utbildningen
– En radikal och omfattande jordreform
– En radikal minskning av militärutgifterna. Stopp för kärnvapenprogrammet och en fördelning av militärens jordegendomar.
– Införandet av en ekonomisk politik som ger löner det går att leva på
– Ett slut på NATO:s och USA:s ockupation av Afghanistan, liksom ett bortdragande av amerikanska trupper från Irak och andra delar av världen.

Solidaritet utan Gränser har beslutat att öppna sitt plusgirokonto för alla som vill visa sin solidaritet med LRC:s kampanj. Sätt in ditt bidrag på pg. 131 84 87-4. Märk med “Pakistan”.



Kashmir efter katastrofen

Asien Posted on 2007-03-28 16:40

(Internationalen 24 januari 2006)

– De tsunamidrabbade länderna fick 1 200 helikoptrar, och de kom fram i
tid. Vi fick helikoptrar efter 22 dagar. Men vi är ändå tacksamma. Vad
hade vi gjort om vi inte hade fått någon hjälp?
Det säger Sardar Sikandar Hayat, premiärminister i Pakistanockuperade
Kashmir, som också ställer sig frågande till Saabs påstående att
svensktillverkade flygplan skulle ha varit till nytta efter
jordbävningen.
Internationalen har träffat Sardar Sikandar Hayat för en exklusiv intervju om räddningsarbetet och tiden efter jordbävningen.

Tycker
du att affären med Saab var rättfärdig efter jordbävningen i Kashmir
och var det så att Kashmir behövde de här flygplanen, vilket Saab
hävdar?

– Vilken affär? Det vet jag ingenting om.
Internationalen berättar för Sardar Sikandar Hayat om de sex
högteknologiska spaningsflygplan som den pakistanska regeringen köpte
av Saab bara någon vecka efter jordbävningskatastrofen.
– Vad vi behövde var helikoptrar, inte flygplan. Pakistans regering
kanske behövde flygplanen, men vad gäller Kashmir så är det en
absurditet.
– Jag visste inte någonting om den här affären. Det här är första
gången jag hör talas om den. Jag trodde att de skickade hit flygplan på
samma sätt som andra länder skickade hit helikoptrar.

Religiösa
ledare talar mycket om att jordbävningens svåra konsekvenser orsakades
av Guds vrede, medan andra talar om att det var dåliga byggnader och
korruption inom byggindustrin som gjorde att omfattningen blev så stor.
Vad tror du?

– Att kalla det Guds vrede är en extrem
ståndpunkt. Jag skulle kalla det Guds besvikelse. Hade Allah varit nöjd
med oss hade även dåligt konstruerade byggnader klarat sig. Jag håller
inte med mullorna. Jag känner till en del väldigt oskyldiga människor
som blev martyrer i jordbävningen medan många skurkar klarade sig.
– Vad gäller korruption och dåliga byggnader brukar människor gärna
vilja skylla på någon om något går fel. Byggnaderna uppfördes inte
under ett givet ögonblick. Premiärministerns hus skadades till exempel
allvarligt, men en del av huset klarade sig. Presidentens hus däremot,
jämnades med marken. Presidentens hus byggdes på trettiotalet medan
premiärministerns hus byggdes på åttiotalet. Visst, en del byggnader
som rests under de senaste fem åren skadades också. Men den främsta
orsaken till detta var användandet av sten. I norr (om Pakistan)
använder man sten istället för tegel eftersom tegel är dyrt. Dessutom
täcker en sten ytan av fyra tegelstenar. Teglet kommer från Pakistan
medan stenarna produceras lokalt. Det var stenkonstruktionerna som var
problematiska. Men många faktorer bidrog.

Vilka andra faktorer bidrog till den storskaliga förstörelsen. Tror du att fattigdom var en faktor?
– Nej, det tror jag inte. Alltså, sådana här saker händer. Se på
tsunamin och Katrina. Var det också frågan om fattigdom? Jordbävningar
är ett naturfenomen. Jordbävningar, stormar och tsunamis inträffar.
Förra året rullade en glaciär ner i en by i Nelumdalen och hundra
människor omkom. Hur förklarar man det? När det är en jordbävning så är
det en katastrof. Den här gången var det en stor katastrof.

Jämfört
med tsunamin var den internationella responsen efter jordbävningen
ljummen. Av sex miljarder dollar kom fyra miljarder i form av ett lån.
Varför blev responsen så ljummen?

– Jag skulle inte säga att
det inte blev någon respons. Det blev en respons men den var inte som
efter tsunamin. De tsunamidrabbade länderna fick 1 200 helikoptrar, och
de kom fram i tid. Vi fick helikoptrar efter 22 dagar. Men vi är ändå
tacksamma. Vad hade vi gjort om vi inte hade fått någon hjälp? Faktum
är att allt hänger på ett lands internationella lobbyarbete. Allt vi
har fått har vi president Musharraf att tacka för. Vad gäller att
pengarna kom i form av lån så kanske det har att göra med vad man
brukar kalla givartrötthet. Först var det tsunamin, sedan Katrina och
så kom jordbävningen. Kanske blev det problematiskt för givarländerna.
Hur som helst så fick vi två miljarder dollar mer än vad vi hade räknat
med.

Indien
gav inte samma generösa hjälp till Kasmir som det gav till Sri Lanka
efter tsunamin. Inte heller Indienockuperade Kashmir sågs till i
räddningsarbetet. Hur kommer det sig?

– Folket i
indienockuperade Kashmir ville väldigt gärna hjälpa till, men de
tilläts inte av Indien att göra det. Vilket visar hur Indien hotar
muslimer, särskilt kahmiriska muslimer. Indiens president är själv
muslim, men det tog honom ändå 40 dagar att besöka den indiska delen av
Kashmir som också drabbades av jordbävningen.
– Pakistans president, däremot, besöker drabbade områden varje vecka.
Han firade sin eid (en muslimsk högtid efter ramadan) i Muzaffarabad.
Han hade ingenstans att bo i Muzaffarabad, så han sov över i en
polisstation. Även den pakistanske premiärministern besöker
jordbävningsdrabbade områden i Kashmir på daglig basis. Detta visar
vilka sympatier Indien har för Kashmir och hur Pakistan behandlar
Kashmir. Dessutom, om Indien inte hade dröjt så länge med att öppna upp
passagerna genom gränslinjen hade hjälpen kommit fram lättare i de
områdena. Nu blev vi tvungna att ta oss 12 mil för att nå människorna
där, medan det bara var fyra kilometer dit från gränspassagen.

Du
berättar om general Musharrafs engagemang, medan media har varit
kritiska mot militärens oförmåga att agera snabbt efter jordbävningen.

– Ja, vad kan man säga om de där mediatyperna? Jag befann mig i
Muzaffarabad en timme efter jordbävningen och såg själv hur armén
räddade skadade och flög dem med helikoptrar till Pakistan. Jag tycker
att armén gjorde ett exemplariskt jobb. Även under dessa hårda
väderförhållanden med dagligt fallande snö har armépersonalen varit
upptagna med att bygga skydd åt de drabbade. Det är olyckligt när media
säger att armén inte har gjort någonting.

Internationella
media har uppmärksammat det faktum att förbjudna fundamentalistgrupper
varit aktiva i hjälparbet i Kashmir. Vad anser du som premiärminister
om detta, och vem var det som gav dem godkännande att agera: Islamabad
eller Muzaffarabad?

– Man måste skilja mellan olika sorters
insatser från jihadgrupperna. Till exempel kan man inte invända mot att
en förbjuden grupp erbjuder böner. I Kashmir hjälpte dessa grupper
offer för jordbävningen. Det motsätter sig varken vi eller Pakistans
regering. President Musharraf har ifrågasatts av journalister för
detta, och han svarade att vi är motståndare till deras
jihadaktiviteter men inte deras goda gärningar. Jag skulle vilja påstå
att i vissa områden gjorde dessa grupper till och med ett bättre jobb
än armén.
– Amerikanarna frågade mig hur det kom sig att jihadisterna kunde
arbeta i den ena sidan av stan och vi i den andra, utan att några
problem uppstod. Jag sa åt dem att ni är här för att tjäna
mänskligheten och det är de också. Människor är i fara och då kommer de
här människorna och räddar liv. Det är ingen lätt sak att sätta sitt
eget liv på spel. Amerikanarna bad att få samarbeta med jihadisterna,
men jag tillät det inte.

Den
amerikanska närvaron har ådragit sig en hel del uppmärksamhet. Qazi
Hussain Ahmed (ledare för fundamentalistalliansen) säger att
amerikanarna tänker stanna och kräver att de ska åka härifrån. Vad
tycker du?

– Man måste förstå vilken typ av trupp som har
skickats hit. Är det stridsstyrkor? Är det deras prickskyttar? Eller är
det doktorer med mediciner, ingengörer och tekniker? Oavsett om de
kommer från Nato eller USA så är det inte fråga om stridande förband.
De är läkare och ingengörer. De driver ett sjukhus. Natostyrkorna
byggde en bro i Nelamdalen som hade varit omöjlig att bygga utan dem
eftersom de hade helikoptrar och tunga maskiner som de forslade över
till andra sidan av den blockerade vägen så att de kunde återbygga den.
Och nu har Nato redan draqgit sig tillbaka.
– Igår berättade någon att amerikanarna köpt mark i Shmanisektorn. Jag
sa åt honom att ingen utlänning, inte ens en pakistanier, kan köpa mark
i Kashmir utan regeringens tillstånd. Media har spelat en god roll, men
det är olyckligt när sådana osanningar sprids.

Har du något du vill säga till Internationalens läsare?
– Jag är tacksam för all hjälp vi har fått från Sverige. Men vi har en
lång väg kvar. Jag vädjar särskilt till det svenska folket. Även om den
svenska regeringen slutar hjälpa, så kan folket bidra. Runt
trehundratusen människor har förlorat sina hem. Över en miljon är i
behov av hjälp. De behöver uppmärksamhet. Och jag är också tacksam för
att Internationalen gett mig möjlighet att nå ut till svenska läsare.


Farooq Sulehria

Översättning: Rikard Johansson



Stöd en solidarisk återuppbyggnad på Sri Lanka

Asien Posted on 2007-03-28 16:37

(SP:s hemsida 10 februari 2005)

Ingen
människa i vårt land kan ha undgått att beröras av den fruktansvärda
tsunami-katastrofen i Sydostasien. Bilderna av ödelagda städer och byar
har blandats med vittnesmål från överlevande och gjort outplånliga
intryck.

Sri Lanka är ett av de fattigaste länderna i regionen
och samtidigt ett av de hårdast drabbade; mer än 25.000 människor
beräknas ha dödats och miljontals blivit hemlösa.

Skriv av utlandsskulden

Samtidigt
som nödhjälpen nu strömmar till den katastrofdrabbade regionen höjs
också alltfler röster för att avskriva de enorma utlandsskulder som
tynger länder som Sri Lanka och som indirekt bidragit till att förvärra
katastrofens omfattning.

Genom att skriva av skulderna skulle
länder som Sri Lanka – som i verkligheten betalt de ursprungliga
lånesummorna flera gånger om – kunna få medel över till en verklig
ekonomisk och social utveckling.

En rättvis återuppbyggnad

Men
det orättvisa sociala och ekonomiska system som tryckt ned Sri Lanka i
fattigdom innan katastrofen, återspeglas nu också i det sätt som
återuppbyggnaden sker på. Turistindustrins hotellområden får första
hjälpen medan den stora majoriteten drabbade precis som vanligt får
ställa sig sist i kön.

Återuppbyggnaden måste börja i andra
änden, vanliga människors liv och behov av tak över huvudet, måste gå
före en snabbupprustning av turistindustrin.

Stöd den lankesiska arbetarrörelsen – stöd NSSP

NSSP
är ett socialistiskt arbetarparti på Sri Lanka, som i nära samarbete
med fackföreningen Ceylon Mercantile Union (CMU) har vänt sig till
arbetande människor över hela världen och vädjat om stöd. Tusentals av
NSSP:s och CMU:s medlemmar har drabbats på olika sätt genom katastrofen
och behovet av hjälp är omfattande.

NSSP har ca 3.000
medlemmar, till största delen mycket fattiga människor och bedriver ett
omfattande politiskt, socialt och fackligt arbete, främst i de södra
delarna av landet. Att stödja NSSP och CMU innebär inte bara ett stöd
till människor i nöd i allmänhet, utan också ett stöd till de
socialistiska och solidariska krafter på Sri Lanka som kämpar för att
bygga upp ett annat samhälle.

Att stödja NSSP och CMU innebär
inte bara ett stöd till människor i nöd i allmänhet, utan också ett
stöd till de socialistiska och solidariska krafter på Sri Lanka som
kämpar för att bygga upp ett annat samhälle.



Från Muzaffarabad med hopp

Asien Posted on 2007-03-28 16:33

(Internationalen 28 dec 2005)

Internationalens Farooq Sulehria besöker för första gången sedan
jordbävningen i oktober i år Muzaffarabad, det pakistanockuperade
Kashmirs huvudstad. Bland ruiner, tält och turkiska flaggor möter han
sorg och ilska, men också hopp och framtidstro.

Muzaffarabad
är huvudstad i den pakistanockuperade delen av Kashmir. Från Pakistan
kan man nå Muzaffarabad via två vägar: antingen via vägen som går från
Pakistans huvudstad Islamabad eller den som går genom den nordvästra
gränsprovinsen. De som begagnar sig av den förstnämnda rutten kommer
fram till Muzaffarabad där staden är som vackrast: Domail. Här omfamnar
floderna Jehlum och Neelum varandra, och här passerar man den
nyupprättade domstolsbyggnaden i vit marmor innan man når stadskärnan.
Att komma till Muzaffarabad från den nordvästra gränsprovinsen är
förvisso inte mindre fascinerande. Då når man staden via en
sick-sackande väg som stiger ner från bergstopparna och ringlar vidare
in i dalen.

Jag brukar anlända via den förstnämnda rutten och
lämna via den andra. Så gör jag också när jag besöker staden denna
gång. Förr i tiden gjorde jag det för att försöka fånga in något av den
förstummande skönheten i denna lummiga, gröna dalgång. Den här gången
gör jag det för att, med tungt hjärta, bevittna förstörelsen efter
jordbävningen den 8 oktober.

Eftersom jordbävningens epicentrum låg nära Muzaffarabad var
förstörelsen där, och i hela Kashmir, enorm. På några ögonblick lades
inte bara Muzaffarabad i ruiner – staden förlorade också över tjugo,
kanske trettio, tusen av sina söner och döttrar.

Märkliga tankar far genom huvudet när jag närmar mig staden. Ju närmre
jag kommer, desto mindre önskar jag komma fram. Även om jag vet vad som
väntar i Muzaffarabad så har jag svårt att behärska mig.

Vad som slår mig först av allt är att de förut så grönskande
bergstopparna som omger Muzaffarabad har blivit kala och svarta. Senare
får jag höra att jordbävningen fått bergen att flytta sig flera meter.

Jag lärde känna Muzaffarabads polischef, Masood Rehman, när vi gick på
universitetet tillsammans. Förr i tiden var han frihetskämpe och
studentledare. Hans hem brukade var min tillfälliga boning när jag
befann mig i Muzaffarabad. Under studentåren gick vi på åtskilliga
politiska möten, drev omkring, läste dikter och utforskade de
historiska platser och monument som fanns kvar. Jag blev riktigt arg på
honom när han gick och tog anställning i den lokala poliskåren.

”Jag har en familj att ta hand om. Jag är inte lika lyckligt lottad som
du”, sa han. ”Nästa gång du bränner en pakistansk flagga på bron i
Muzaffarabad kommer mina mannar och ger dig en omgång”, varnade han och
refererade till en demonstration vi båda deltagit i en gång.

För två år sedan besökte jag honom i Muzaffarabad. Då hade han hunnit
bli far till två barn. Hans dotter var knappt två månader gammal, sonen
var två år. Det var Masoods ansikte och hans söta små barn som
blixtrade förbi framför ögonen på mig när jag hörde om jordbävningen på
radion hemma i Sverige på lördagsmorgonen den 8 oktober.

Masood och hans familj överlevde. ”Jag hade varit ute på jobb och klev
in på en polisstation när jag plötsligt hörde ett märkligt mullrande
ljud. Det lät som om himlen skulle falla ner. Innan jag hann förstå vad
som var på gång hade en konstapel dragit ut mig på gatan. Just då
rasade taket in. Och när jag låg på marken i dammet och röken såg jag
hur skolbyggnaden mitt emot kollapsade. Vi sprang till skolan, utan att
ännu ha förstått att det rörde sig om en jordbävning. Vi trodde att det
här var två gamla byggnader som bara rasade ihop. En pojke som låg
halvt begraven under bråten bad mig att inte lämna honom. Jag lyckades
dra fram honom, men han dog senare i min bil”, berättar Masood när jag
frågar honom var han befann sig när jordbävningen bröt ut. Det var inte
förrän han hade lyckats få loss pojken och såg det stora dammolnet som
svävade över staden som han förstod vad som hade hänt.
”Muzaffarabad förvandlades till en spökstad”, fortsätter han. ”Men nu
har livet återvänt.” Basarerna har öppnat. Den gamla Madinamarknaden
och den största basaren är utraderade, men affärerna längs de stora
gatorna har öppnat. Elektriciteten återupprättades efter en vecka,
vilket hjälpte till att återuppväcka staden. Vägarna rensades från
bråte inom några dagar. Överallt pågår byggnadsarbeten.

Men det här är inte det Muzaffarabad jag lärde känna under alla mina
mina besök här. Bekanta platser och byggnader saknas, även om
parlamentet och högsta domstolen står kvar. Sekretariatet,
militärsjukhuset (där en av mina kusiner och hans familj låg begravda i
bråte under ett dygn innan de räddades), universitetsområdet,
premiärministerns hus och hela kvarteret av byråkratbostäder är alla
borta. Framför alla dessa hus, och nästan alla andra hus jag besöker,
har man rest tält. Alla stadens invånare bor i tält, från
premiärminister och toppbyråkrater till vanligt folk. ”Kamrat! Vi har
uppnått socialism, åtminstone för stunden”, säger Masood när vi
passerar resterna av premiärministerns hus.

Det känns svårt att skratta, men många kashmirer som jag träffar
skämtar gärna om sin situation så fort tillfälle bjuds. ”Åt helvete med
mullorna! Vet du vad Farooq? De flesta skador som folk drabbades av
under jordbävningen var nackskador. Vet du varför?” frågar Ahmad, en
gammal vänsteraktivist som alltid reta upp de troende i sin närhet.
”Nej, varför då?” undrar jag. ”För att mullorna har sagt åt folk att
böja sina huvuden inför Gud om det blir jordbävning. Många hukade ner
för att be istället för att springa ut ur sina kollapsande hus och fick
nackarna krossade.”

De skadade husen, kollapsade byggnaderna och söndertrasade vägarna
påminner mig om scener ur gamla krigsfilmer från Berlin efter
bombanfallen under andra världskriget, medan tältstäderna återkallar
bilder från inbördeskriget i Afghanistan. Vid utbrottet av det
afghanska inbördeskriget 1979 var sådana tältstäder en vanligt
förekommande syn i den del av den nordvästra gränsprovinsen i Pakistan
som gränsar till Afghanistan.

Tälten är ofta av dålig kvalité. Enligt flera som jag pratar med kom
aldrig de högkvalitativa tält som några av de skandinaviska länderna
donerade fram till de drabbade här. En allmänt spridd uppfattning är
att militären behåller dessa tält för sig själv.

Militären och militärregeringen har kritiserats hårt för sin oförmåga
att agera snabbt. ”Fjorton tusen liv kunde ha räddats om myndigheterna
hade agerat omedelbart i Muzaffarabad”, säger en aktivist från en
kashmirbaserad välgörenhetsorganisation. Jag känner inte till några
fakta som kan styrka den anklagelsen, men både militären och regeringen
kritiseras hårt av alla jag pratar med. Däremot prisar alla NGO:ernas
insatser, de utländska hjälparbetarna och fundamentalistgrupperna.

Bland de internationella hjälparbetarna på plats har turkarna vunnit
stadens hjärtan. Det mesta material som donerats, särskilt tälten, bär
avsändarländernas flaggor. Och den turkiska flaggan syns överallt i
staden.

”Turkarna var först på plats. Det bästa de gjorde var att de kom med
rent vatten och genomförde en massvaccination som förhindrade att en
epidemi utbröt”, berättar Masood.
Andra som fått mycket beröm för sina insatser är de
fundamentaliststyrda NGO-erna Al Khidmat, som kontrolleras av Jamaat
Islami, och Jamaat ud Dawa, som har kopplingar till al-Qaida. ”Under de
första dagarna var det de skäggiga som trotsade stanken och drog fram
döda kroppar och begravde dem. Ingen annan var villig att utföra detta
viktiga och svåra jobb”, säger agnostikern Ahmad. Och det är precis vad
flera politiska aktivister, medlemmar i vänstergruppen JKNSF eller de
sekulära nationalisterna i JKLF, berättar för mig under min vistelse i
Muzaffarabad.

Det är egentligen självklart. Fundamentalisterna har enorma resurser
till sitt förfogande. Och de har det nödvändiga nätverket. Det är dessa
grupper som den pakistanska militären ägnar sig åt att etablera i
Kashmir på bekostnad av de en gång starka sekulära nationalisterna.
Men vad som fascinerar mig mest är nödhjälpslägret som rests av
sikherna. Det var det första lägret på plats. Även andra religiösa
minoriteter har satt upp hjälpläger. Bland annat den hårt förföljda
sekten Ahmadia, som driver ett utmärkt läger utanför staden. ”De bästa
lägren drivs av Ahmadia eller Aga Khan”, påpekar Adalat, en
britt-kashmirier som arbetar för Kashmir Charitable Trust.

Min vistelse i Muzaffarabad har spräckt några av de myter jag bar på
när jag landade i Lahore med flyget från Sverige. En av dessa vitt
spridda myter är att den pakistanska armén kontrollerar pengarna som
distribueras till de drabbade. Detta är en lögn. Militären har inget
som helst ansvar för dessa pengar. Militären ansvarar bara för
distributionen av materiell nödhjälp. Pengarna distribueras av Kashmirs
regering genom trepartskommittéer bestående av medlemmar nominerade av
militären, regeringen och det lokala parlamentet.

En annan vida spridd myt är att unga flickor i kaoset efter
jordbävningen ska ha kidnappats av gäng som driver bordeller. Detta
visade sig vara inget annat än dålig journalistik från delar av
pakistanska media. ”Muzaffarabad hägnades in i fyra dagar. Ingen pojke
eller flicka fick lämna staden om de inte kunde bekräfta att mannen i
deras sällskap var en släkting”, berättar en polis.

Inga banker länsades heller, även om viss plundring förekom dagen efter jordbävningen.
När jag lämnar Muzaffarabad, efter att ha sovit en natt i ett tält
framför Masoods hus, så är det med blandade känslor. Medan de tragiska
berättelserna jag fått höra av stadens invånare och den massiva
förstörelsen gjort mig deprimerad, så har invånarnas vilja att resa sig
och överleva, och det outtröttliga arbete som heroiska hjälparbetare
från hela världen utför här, fyllt mitt hjärta med hopp.
Ja, faktiskt, jag lämnar Muzaffarabad med hopp.

Farooq Suhleria
Översättning och bearbetning: Rikard Johansson



Därför svälter befolkningen i Kashmir

Asien Posted on 2007-03-28 16:30

(Internationalen 21 oktober 2005)

Jordbävningen i Pakistan drabbade det Pakistanockuperade Kashmir extra
hårt. Skalvets effekter förvärrades av att Kashmirs infrastruktur
systematiskt har försummats av ockupationsmakten.

Media
har i rapporterna om jordbävningen den 8 oktober koncentrerat sig på
Islamabad, särskilt det sammanstörtade Margella Towers, medan
journalisterna ännu inte har nått fram till den värst drabbade
regionen: det Pakistanockuperade Kashmir. Huvudstaden i området,
Muzaffarabad, har förvandlats till grus. Båda vägarna till Muzaffarabad
är avstängda på grund av jordras.

Ett annat hårt drabbat
distrikt, Bagh, är svårt att ta sig fram till även under normala
omständigheter på grund av de usla vägarna, men nu går det inte alls.
Nisar Shah, ordförande i Labour Party Pakistan bor själv i hamnstaden
Karachi medan hans familj bor i en by i Bagh. Under stora svårigheter
lyckades han ta sig fram till dem. Detta är vad han rapporterar:

”I Bagh har nära 90 procent av husen försvunnit. Många kroppar ligger
kvar utan att någon kan ta hand om dem. Ännu 48 timmar efter den värsta
jordbävningen i Pakistans historia har inga regeringsorgan skickat
någon hjälp.
Jag har sett en flickskola där det uppskattas att 200 kroppar ligger
kvar under sten och grus. Det finns ingen elström i hela området. Folk
befinner sig utanför husen, i mycket svåra omständigheter. Flera hotell
i Bagh har störtat samman och gästerna ligger fortfarande kvar under
rasmassorna. Det ligger döda kroppar överallt och stanken börjar sprida
sig. Många kroppar är ännu inte begravda.
Det finns ingen sjukvård. Folk är mycket ledsna. Många är förvunna och ingen vet var de finns.
Ännu i morse hade ingen hjälp kommit fram. Ingenstans har regeringen
visat sig. Katastrofen är total. Jag har aldrig sett något värre.
Jag har själv förlorat många släktingar, bland annat mina kusiner och min svåger.”

Ingen flygplats


Även om människor i Pakistan är generösa i sina gåvor till
hjälparbetet, så är det inte säkert att hjälpen kommer fram i tid, om
den alls kommer fram. Det beror på att det är omöjligt att ta sig fram
till de 500 byar som utplånats från jordens yta annat än med
helikopter. Telefonsystemet har skadats i Kashmir och vägarna är
blockerade, så Pakistanockuperade Kashmir är i praktiken avskuret från
omvärlden.

Man kan undra varför myndigheterna envisas med helikoptrar. Varför inte
flygplan? Det beror helt enkelt på att den pakistanska delen av Kashmir
inte har en enda flygplats, trots att en miljon av befolkningen på 3,5
miljoner lever utomlands. Det totala bristen på infrastruktur har
förvärrat den otroliga katastrof som skakade området på morgonen den 8
oktober.
Att Pakistanockuperade Kashmir har försummats på detta brottsliga sätt
beror inte på ekonomiska skäl. Pakistans härskande klass har medvetet
hållit Kashmir nere i underutveckling. Att Kashmir ska hållas nere i
fattigdom är lika systematiskt som att fattigdomen hos USA:s svarta är
invävt med USA:s kapitalism.

Utan förvarning

Pakistans regering kunde förstås inte evakuera Kashmirs befolkning,
eftersom jordbävningar till skillnad från orkaner slår till utan
förvarning. Men det finns slående likheter mellan Kashmir och New
Orleans. Den svarta befolkningen i New Orleans levde i fattigdom i
årtionden; jordbävningsoffren i Kashmir har varit offer för Pakistans
koloniala politik mot regionen.
Mänskliga rättigheter och utveckling kanske går hand i hand. Att det
förekommer allvarligt förakt för mänskliga rättigheter i Kashmir är
uppenbart när man ser de svåra försummelserna när det gäller
infrastrukturen i Kashmir.

En annan relevant jämförelse kan göras med Aceh-”provinsen” i
Indonesien. Mer än 20 000 dog i befrielsekriget mot Indonesien, och
Aceh utsattes för tsunamins allra värsta härjningar. Kashmir förlorade
i den Indienockuperade delen 80 000 döda i ett befrielsekrig som
började 1988. ”Tsunamin från bergen” har nu krossat huvudstaden i dess
Pakistanockuperade del, förutom 500 byar. Det är en tragedi som trotsar
all beskrivning.

Straff för synder

Under tiden ägnar sig de fundamentalistiska ledarna och de pakistanska
tidningarnas högerskribenter åt att vråla ut motbjudande otidigheter,
beskriver jordbävningen som ett straff mot syndiga människor och råder
dem att be Gud om förlåtelse.

Ledningen för MMA (en allians av de större fundamentalistiska partierna
som styr NWFP, nordvästra gränsprovinsen) har talat om pakistaniernas
oislamska levnadssätt och oanständigheter i media, och den mycket läste
högerkolumnisten Hamid Mir (Daily Jang 10 oktober) hånar de ”sekulära
fundamentalister” som vägrar att tillskriva naturkatastrofer Guds
vrede. För ett tag sedan rapporterade BBC att Gud hade sagt åt Bush att
invadera Afghanistan och Irak. Gud måste vara galen!

Farooq Suhleria



Din hjälp behövs till Pakistan

Asien Posted on 2007-03-28 16:29

(SP:s hemsida 13 oktober 2005)

Antalet
offer för jordbävningen i Pakistan fortsätter att stiga. I vissa medier
talas det om så många som 100 000 dödsoffer. Nöden är stor och bristen
på mat, varma kläder och sjukvård är omfattande.

Organisationen Solidaritet utan Gränser
öppnar sitt konto för stöd till de jordbävningsdrabbade i Pakistan.
Pengarna kommer att skickas till Labour Party Pakistan (LPP), som har
utsända på plats och redan har börjat leverera hjälp till behövande.



Pengarna når fram

Asien Posted on 2007-03-28 16:24

(Internationalen 10 mars 2005)

Solidaritet utan Gränser har samlat in över 45 000 kronor till nödhjälp
för Sri Lanka. Pengarna förmedlas till en hjälpinsats som drivs av
Socialistiska Partiets systerorganisation NSSP tillsammans med fler
fackföreningar.
Internationalen har samtalat med en av de kamrater som ansvarar för hjälparbetet på Sri Lanka, Chamil Maduranga Jayaneththi.

Han tackar så
mycket för pengarnas som samlats in i Sverige och säger att de räcker
till att finansiera två husbyggen åt tsunamidrabbade på Sri Lanka. Det
är viktigt att bygga hus då det innebär att folk slipper bo i baracker,
kojor och tält.
Chamil menar att hjälpen via NSSP är en av de få
hjälpinsatser som verkligen når ut till de fattigaste delarna av det
lankesiska folket. Om pengar skickas via den lankesiska regeringen är
risken stor att de försvinner på vägen. Korruption är vanlig på Sri
Lanka. Om hjälpen kommer fram till de drabbade områdena kommer de i
första hand de rikaste till godo, då den lankesiska regeringens
officiella policy är att de som förlorat mest ska få hjälp först.

Vi frågar också om pengar som skickas till deras projekt enbart går till husbyggnad.
– Nej, svarar Chamil, vi har också köpt mat och andra förnödenheter som
delats ut till behövande. Möbler, kläder och husgeråd är andra saker vi
har bidragit med. Det är viktigt att livet kan återgå i någorlunda
normala gängor så fort som möjligt, fortsätter han. Målsättningen är
att bygga husen helt och hållet av material och utrustning som är
lokalt producerade.

Anders Svensson



Next »