Blog Image

Solidaritet utan Gränser

Solidaritetsorganisation

med anknytning till Socialistiska Partiet.

Bedriver/har bedrivit stödarbete för Palestina och för jordlösa i Uruguay, informationsarbete om stödprojektet i Uruguay samt om utvecklingen i Latinamerika, samlat in stöd till katastrofdrabbade i Sri Lanka och Pakistan med mera.

Självförvaltning och motstånd i Uruguay

Latinamerika Posted on 2007-03-28 16:59

(Internationalen 44/04)

Elsa Scanavini
arbetar med bosättningen Paso Escobar utanför Uruguays huvudstad
Montevideo. Paso Escobar har funnits i snart 5 år och startades genom
att ett tiotal bostadslösa familjer ockuperade en bit mark och började
bygga hus.

När den nyliberala politikens verkliga
föregångsland Argentina fullständigt havererade 2000-2001, kom det
lilla grannlandet Uruguay, som i allt väsentligt följt samma inriktning
som i Argentina att dras med i fallet.

Uruguay, med drygt 3
miljoner invånare, inklämt mellan de sydamerikanska jättarna Brasilien
och Argentina, har gått från att i början av 1900-talet vara ett
föregångsland i fråga om sociala och politiska rättigheter, välfärd och
trygghet, till att bli en stat på gränsen till sammanbrott.

Med
en arbetslöshet på runt 25 procent och med en urholkning av de allmänna
levnadsvillkoren som saknar motstycke i landets historia, lever nära
hälften av landets befolkning i eller på gränsen till fattigdom. Ett i
och för sig inte ovanligt fenomen i Latinamerika, men desto mer
chockerande i ett land som tidigare varit förskonat från utbredd misär.

Den nyliberala politikens innehåll har varit att drastiskt
skära ned på alla offentlig utgifter, sälja ut statliga företag (och
därmed drastiskt minska personalen och höja priserna), vilket
resulterat i att hundratusentals människor lämnats utan möjlighet till
arbete, inkomst eller bostad. Mer än 10 procent eller över 300 000
människor saknar bostad och bor i skjul uppförda av plåt, kartong och
brädor, helt marginaliserade.

Uruguay har alltid varit ett land som levt på sin jordbruksproduktion och sin omfattande export av dessa produkter.

I detta land av grönsaker, bröd och kött, lever idag människor på svältgränsen.

Socialt motstånd

I
en sådan situation uppstår givetvis motverkande krafter, ett politiskt
och socialt motstånd. Det politiska motståndet uttrycker sig i att den
vänsterinriktade Breda Fronten (Frente Amplio) har möjlighet att vinna
parlamentsvalet den 31 oktober och för första gången bryta upp de
borgerliga Blanco- och Coloradopartiernas maktmonopol.

Det sociala motståndet tar sig bland annat uttryck i jordockupationer och folkliga självförvaltningsprojekt.
Ett sådant motståndsprojekt är Paso Escobar.

Paso
Escobar är ett litet samhälle ca 30 km utanför huvudstaden Montevideo.
Här bor 150 familjer med ca 300 barn under 15 år. Området ockuperades
till en början av ett tiotal familjer som började bygga enkla hus och
satte upp ett gemensamt sopp kök. ”olla popular”.

Soppkök

Soppköket
lagar dagligen mer än 300 matportioner, en gigantisk ansträngning med
tanke på att allt görs ute i det fria, men förstås otillräckligt i
förhållande till behoven.

Arbetet i soppköket görs kollektivt
enligt ett roterande schema och engagerar också en del familjer utanför
själva Paso Escobar.

Maten är av mycket varierande kvalitet. Detta eftersom man inte själv har tillräcklig tillgång till bra råvaror.
För att råda bot på detta vill man starta ett antal olika projekt:
1. Ett bageri för att producera bröd till alla för självkostnadspris.
2. Ett charkuteri för att garantera tillgången till protein, med produktion för självkostnadspris.
3. Anlägga en ordentlig köksträdgård.
4. Uppföra någon form av byggnad för köket.

För
människorna i Paso Escobar handlar det dels om överlevnad men också om
rätten till medborgarskap, om rätten att vara människa. Människorna i
Paso Escobar var för inte allt för länge sedan helt integrerade i det
formella samhället, hade bostad, arbetade på arbetsplatser med semester
och kollektivavtal. Man hade tillgång till socialförsäkringar och
sjukvård.

Den nyliberala politiken och ekonomins kollaps
berövade dem allt detta och nu slåss man för att återerövra rätten till
att vara människa och leva under drägliga villkor.

Göran Kärrman



Självorganisering i Uruguay

Latinamerika Posted on 2007-03-28 16:13

(Yelah.net, 13 november 2004)

Tre mil utanför Montevideo i Uruguay finns en bosättning som heter Paso
Escobar. För ungefär fyra år sedan ockuperade bostadslösa familjer ett
stycke statlig mark i kommunen Canelones. Elsa Scanavini, som jobbar
med Paso Escobar, är i Sverige för att berätta om den återupplivade
självorganiseringen i Uruguay.

Många av dem som kommit för att lyssna och prata med Elsa Scanavinii
på Mångkulturellt centrum i Fittja i söndags eftermiddag är uruguayare
och andra latinamerikaner som bor i Sverige. Med deras bakgrund och
erfarenhet kom det ganska snart igång en diskussion på ett annat sätt
än om publiken bara varit svenskar.

 Elsa Scanavini

Elsa Scanavini

Elsa Scanavini är inbjuden av Forum Syd och Solidaritet utan
gränser, som i Sverige har anknytning till Socialistiska Partiet, och
har dagen innan varit och pratat i Västervik. Hon är ekonom på en
myndighet i Montevideo och bor inte själv i bosättningen Paso Escobar.
Hennes roll i Paso Escobar är framför allt är att bevaka genusfrågor
och sociala problem.

– Det är människor som mist sitt jobb och bostad som ockuperat mark
i kommunområdet Canelones. De började med att bereda terrängen och
byggde hus av brädor och cement. Sen startade de soppkök, drog in el.

Ett kännetecken är att det är nyfattiga mer än redan från uppväxten
fattiga som i dag ockuperar mark för att få tak över huvudet. Men det
finns också de som har jobb och som av politiska skäl bor i
bosättningarna. Sammansättningen bland de som bor där förändras. Det
händer att de som får ett jobb för en längre tid och kan hyra bostad,
och då flyttar ifrån bosättningen. Och nya flyttar in.

Elsa Scanavini får frågan om Paso Escobar har försökt kräva juridisk
rätt till marken eftersom det finns en gammal lag som kunde användas
vid en sådan prövning.

– Nej, det har pratats om det. Andra bosättningar i Montevideo har drivit det, och en del har blivit legaliserade.

Varje bosättning har sina egna projekt och med lokala
demokratiprocesser. Samarbeten som till exempel byteshandel har
hittills misslyckats. Men ockupationerna är i ett tidigt stadium.

I Paso Escobar lever i dag bortåt 60 familjer, som i genomsnitt har
4 barn. En del av dem som bor i Paso Escobar har jobb, andra är
daglönare och en del är arbetslösa. Ockupationen av mark utgår ifrån
ett akut behov av tak över huvudet. Det finns också ett soppkök,
utomhus utan tak, som serverar mat även till människor som bor i
kringliggande byar.

Marken som ockuperas är statlig eftersom risken att avhysas är större då det är privat mark.

– Bosättningen är beroende av statligt finansiellt stöd. Inda (ett
organ under socialdepartetmentet) bidrar med torrvaror, men
leveranserna är oregelbundna. Andra matvaror köps genom bidrag från
frivilliga biltullar från riksvägen som ligger i närheten.

Genom vägspärrsaktioner har bosättningen tvingat kommunen att dra in
el i Paso Escobar. Däremot finns inte dricksvatten, utan det tas från
brunnar och måste kokas innan det kan drickas.

Att vatten är en mänsklig rättighet är nu lagstiftat i Uruguay, och
lagen kan användas i krav att ha tillgång till dricksvatten. Samtidigt
med parlamentsvalet den 31 oktober, då vänsterkoalitionen Frente Amplio
(Breda Fronten) vann, hölls en folkomröstning om att i grundlagen
skriva in att vatten över och under mark ska vara offentligt ägd. I dag
har privata spanska vattenbolag kontrakt i vissa kommuner, bland annat
i Canelones.

Elsas förhoppningarna på den nya regeringen är försiktiga:

– De har lovat att genomföra en nationell krisplan och införa en
social lön. Men det beror på om den prioriterar en utlandsskuld eller
inrikes sociala frågor. Om det blir sociala och ekonomiska
förbättringar påverkas också resultaten i kommunvalet i maj nästa år.

Uruguay drogs med i Argentinas ekonomiska kollaps 2001.
Hundratusentals miste sina jobb och många av dem står idag också utan
bostad. Av landets cirka 3,5 miljoner invånare lever 30 procent i
fattigdom, enligt Scanavini.

Men samhällskrisen började långt tidigare under den 12-åriga
militärdiktaturen 1973-1985. Uruguay var på 1950-60-talet en
välfärdsstat, men den föll sönder under diktaturen.

– Under diktaturen sänktes lönerna med 30 procent och utlandsskulden tiodubblades.

I dag är utlandsskulden uppe i 12 miljarder kronor. Arbetsmarknaden
har också genomgått en strukturell förändring från industriproduktion
till tjänsteproduktion.

– Genomsnittslönen för de som har arbete är 1000 kr i månaden och
med det klarar du inte att betala hyra. 16 procent är arbetslösa.

Under diktaturen fängslades och dödades människor i
vänsteroppositionen som vuxit sig stark under 60-talet. Många lämnade
landet och ännu i dag lever många uruguayare i exil. Luften gick ur den
folkliga motkraften efter diktaturregimen som följdes av ett
systemskifte till nyliberal kapitalism.

Det är i en situation av ekonomisk, social och psykologiska kris som
nya former för motkraft har börjat komma fram. Precis som i
grannländerna Argentina och Brasilien och i andra latinamerikanska
länder har ockupation av mark blivit en del av den folkliga rörelse som
också omfattar fackliga och kooperativa organiseringar.

De dagliga basbehoven i Paso Escobar måste mötas och deltagande i
demokratiprocessen och diskutera och ta itu med maktstrukturer tillhör
det långsiktiga arbetet. Vardagsbeslut kan vara att bygga en bakugn och
fördela passen att stå i soppkök. Elsa säger att den patriarkala
ordningen dominerar också i Paso Escobar. Arbetsuppgifterna i
bosättningen är könsuppdelade. En kvinna har blivit utsatt för sexuellt
övergrepp.

Idédiskussioner om förändring finns med vid möten och samtal i
bosättningen. Direkt demokrati är tanken för beslut i Paso Escobar. Men
alla kommer inte till mötena..

– Det finns en tanke om att människorna i bosättningen ska bli subjekt i den politiska processen.

I det sammanhanget bör man uppmärksamma samhällets marginalisering
av den svarta befolkningen, som utgör 5 procent av Uruguays befolkning,
och de ungefär 7 procent som är mestiser. Kommer de att bli subjekt och
få representation i den nya sociala rörelsen i landet?
Självorganisering handlar också om att bygga social medvetenhet.

Anki Bengtsson

Artikel ursprungligen från Yelah.net