(Internationalen 44/04)

Elsa Scanavini
arbetar med bosättningen Paso Escobar utanför Uruguays huvudstad
Montevideo. Paso Escobar har funnits i snart 5 år och startades genom
att ett tiotal bostadslösa familjer ockuperade en bit mark och började
bygga hus.

När den nyliberala politikens verkliga
föregångsland Argentina fullständigt havererade 2000-2001, kom det
lilla grannlandet Uruguay, som i allt väsentligt följt samma inriktning
som i Argentina att dras med i fallet.

Uruguay, med drygt 3
miljoner invånare, inklämt mellan de sydamerikanska jättarna Brasilien
och Argentina, har gått från att i början av 1900-talet vara ett
föregångsland i fråga om sociala och politiska rättigheter, välfärd och
trygghet, till att bli en stat på gränsen till sammanbrott.

Med
en arbetslöshet på runt 25 procent och med en urholkning av de allmänna
levnadsvillkoren som saknar motstycke i landets historia, lever nära
hälften av landets befolkning i eller på gränsen till fattigdom. Ett i
och för sig inte ovanligt fenomen i Latinamerika, men desto mer
chockerande i ett land som tidigare varit förskonat från utbredd misär.

Den nyliberala politikens innehåll har varit att drastiskt
skära ned på alla offentlig utgifter, sälja ut statliga företag (och
därmed drastiskt minska personalen och höja priserna), vilket
resulterat i att hundratusentals människor lämnats utan möjlighet till
arbete, inkomst eller bostad. Mer än 10 procent eller över 300 000
människor saknar bostad och bor i skjul uppförda av plåt, kartong och
brädor, helt marginaliserade.

Uruguay har alltid varit ett land som levt på sin jordbruksproduktion och sin omfattande export av dessa produkter.

I detta land av grönsaker, bröd och kött, lever idag människor på svältgränsen.

Socialt motstånd

I
en sådan situation uppstår givetvis motverkande krafter, ett politiskt
och socialt motstånd. Det politiska motståndet uttrycker sig i att den
vänsterinriktade Breda Fronten (Frente Amplio) har möjlighet att vinna
parlamentsvalet den 31 oktober och för första gången bryta upp de
borgerliga Blanco- och Coloradopartiernas maktmonopol.

Det sociala motståndet tar sig bland annat uttryck i jordockupationer och folkliga självförvaltningsprojekt.
Ett sådant motståndsprojekt är Paso Escobar.

Paso
Escobar är ett litet samhälle ca 30 km utanför huvudstaden Montevideo.
Här bor 150 familjer med ca 300 barn under 15 år. Området ockuperades
till en början av ett tiotal familjer som började bygga enkla hus och
satte upp ett gemensamt sopp kök. ”olla popular”.

Soppkök

Soppköket
lagar dagligen mer än 300 matportioner, en gigantisk ansträngning med
tanke på att allt görs ute i det fria, men förstås otillräckligt i
förhållande till behoven.

Arbetet i soppköket görs kollektivt
enligt ett roterande schema och engagerar också en del familjer utanför
själva Paso Escobar.

Maten är av mycket varierande kvalitet. Detta eftersom man inte själv har tillräcklig tillgång till bra råvaror.
För att råda bot på detta vill man starta ett antal olika projekt:
1. Ett bageri för att producera bröd till alla för självkostnadspris.
2. Ett charkuteri för att garantera tillgången till protein, med produktion för självkostnadspris.
3. Anlägga en ordentlig köksträdgård.
4. Uppföra någon form av byggnad för köket.

För
människorna i Paso Escobar handlar det dels om överlevnad men också om
rätten till medborgarskap, om rätten att vara människa. Människorna i
Paso Escobar var för inte allt för länge sedan helt integrerade i det
formella samhället, hade bostad, arbetade på arbetsplatser med semester
och kollektivavtal. Man hade tillgång till socialförsäkringar och
sjukvård.

Den nyliberala politiken och ekonomins kollaps
berövade dem allt detta och nu slåss man för att återerövra rätten till
att vara människa och leva under drägliga villkor.

Göran Kärrman