(Internationalen onsdag 19 juli 2006)

Palestinierna har
inta bara förlorat allt som skulle kunna göra deras liv drägligt. Genom
världssamfundets reaktioner har de också tagits ifrån rätten att
försvara sig mot Israels ständiga övergrepp.

Att göra en människa galen är lätt
Ta ifrån honom allt
Titta så konstigt han bär sig åt

Inga bevingade ord tycks passa bättre in på de palestinier som nu hör
bomberna falla i den operation som den israeliska armén – enligt vad
som antagligen är ett utslag av bisarr ironi – kallar för Operation
summer rain.

Det är inte bara det att dödssiffrorna i Libanon och Gaza för
närvarande överstiger 250 personer, medan offren på den israeliska
sidan är tolv. Världens fjärde största militärmakt har inte bara på ett
häpnadsväckande sätt återupptagit en ockupation som omvärlden trodde
att den sedan länge hade avslutat. Palestinierna har inte bara
successivt förlorat sin mark, sina hus, sitt vatten, sina
försörjningsmöjligheter och sin rörelsefrihet genom israelernas
ständigt lika giriga annekteringar. De har inte bara i många år
tvingats leva under upprörande spartanska materiella omständigheter i
flyktingläger och som fångar i sina egna städer.
Genom världssamfundets reaktioner har de också tagits ifrån rätten att
försvara sig mot det övergrepp som pågått under hela 90-talet och
2000-talet. Och genom medierna har de också fråntagits möjligheten att
uppmärksamma andra på sin orättvisa situation.

Men i de
svenska nyhetskanalernas rapportering framstår israeler, palestinier
och libaneser som likvärdiga parter i ett krig, som lika goda kålsupare
i en oförståelig, religiös konflikt.
Gazas Qassam-raketer jämförs
med den allra mest högteknologiska utrustningen, som Israel mer eller
mindre fått till skänks från den amerikanska armén.

Att medierna sedan väljer att tro att det hela handlar om att få
tillbaka en kidnappad soldat gör situationen i det närmaste pinsam –
men ingen ifrågasätter påståendet på allvar, av rädsla för att kringgå
den journalistiska så kallade neutraliteten.

Den verkliga ambitionen från Israels sida är förstås att krossa Hamas
och Hizbollah och att därmed ödelägga det lilla uns av civilsamhälle
som palestinierna har kvar (Hamas valdes trots allt i demokratiska
val), under förevändningen att de båda organisationerna har begått
terrorhandlingar. Men att man inte kan bomba sönder terrorn vet
israelerna mycket väl. De har försökt förut, och det har inte lyckats
då. Som förhandlingspartners i alla de olika fredsprocesserna har
landet faktiskt varit så fatalt uselt att man skulle kunna misstänka
att de inte alls vill ha någon fred, utan fortsätta att upprätthålla
sitt permanenta krigstillstånd tills palestinierna helt ger upp idén om
att bo kvar i sina kringrända enklaver.

Men det finns
också ett mått av stormaktspolitik över invasionen av Libanon, som
syftar till att visa musklerna för resten av länderna i Mellanöstern
och få dem att bryta med, eller ogiltigförklara Hizbollah, och att få
dem att bli samarbetspartners i det israeliska projektet. Drömmen om
ett Eretz Yisrael, ett Storisrael lever kvar, men i en ny tappning – nu
räcker det med att totalt dominera länderna i sin omgivning.

Att
USA dessutom väljer att blockera varje ingripande från FN:s
säkerhetsråd är inte ämnat att förvåna – sedan 90-talets början har USA
konsekvent stött Israel i varje enskilt mellanhavande, och när de någon
gång markerat missnöje har det aldrig följts av några sanktioner.
Eftersom hela den övriga världen på ett närmast lobotomerat sätt följt
USA:s utrikespolitik, väljer nu de flesta inflytelserika FN-länder som
vanligt att hålla sig taktiskt passiva.

Det inklusiderar också den svenska utrikesministern Jan Eliasson, vars
enda bragd hittills är att försöka få hem svenskarna från det Libanon
som tillfälligt förvandlats till ett helvete. Och det är ju bra. Men
det vore ännu bättre om Eliasson kunde förespråka en omedelbar
israelisk reträtt och verka för att förbjuda israelerna att kränka
palestiniernas och libanesernas luftrum, att sluta köpa israeliska
vapen av Israel och att införa långvariga ekonomiska sanktioner – det
enda som i längden skulle kunna få stopp på den skenande galenskapen
hos den israeliska regeringen.