Blog Image

Solidaritet utan Gränser

Solidaritetsorganisation

med anknytning till Socialistiska Partiet.

Bedriver/har bedrivit stödarbete för Palestina och för jordlösa i Uruguay, informationsarbete om stödprojektet i Uruguay samt om utvecklingen i Latinamerika, samlat in stöd till katastrofdrabbade i Sri Lanka och Pakistan med mera.

Självförvaltning och motstånd i Uruguay

Latinamerika Posted on 2007-03-28 16:59

(Internationalen 44/04)

Elsa Scanavini
arbetar med bosättningen Paso Escobar utanför Uruguays huvudstad
Montevideo. Paso Escobar har funnits i snart 5 år och startades genom
att ett tiotal bostadslösa familjer ockuperade en bit mark och började
bygga hus.

När den nyliberala politikens verkliga
föregångsland Argentina fullständigt havererade 2000-2001, kom det
lilla grannlandet Uruguay, som i allt väsentligt följt samma inriktning
som i Argentina att dras med i fallet.

Uruguay, med drygt 3
miljoner invånare, inklämt mellan de sydamerikanska jättarna Brasilien
och Argentina, har gått från att i början av 1900-talet vara ett
föregångsland i fråga om sociala och politiska rättigheter, välfärd och
trygghet, till att bli en stat på gränsen till sammanbrott.

Med
en arbetslöshet på runt 25 procent och med en urholkning av de allmänna
levnadsvillkoren som saknar motstycke i landets historia, lever nära
hälften av landets befolkning i eller på gränsen till fattigdom. Ett i
och för sig inte ovanligt fenomen i Latinamerika, men desto mer
chockerande i ett land som tidigare varit förskonat från utbredd misär.

Den nyliberala politikens innehåll har varit att drastiskt
skära ned på alla offentlig utgifter, sälja ut statliga företag (och
därmed drastiskt minska personalen och höja priserna), vilket
resulterat i att hundratusentals människor lämnats utan möjlighet till
arbete, inkomst eller bostad. Mer än 10 procent eller över 300 000
människor saknar bostad och bor i skjul uppförda av plåt, kartong och
brädor, helt marginaliserade.

Uruguay har alltid varit ett land som levt på sin jordbruksproduktion och sin omfattande export av dessa produkter.

I detta land av grönsaker, bröd och kött, lever idag människor på svältgränsen.

Socialt motstånd

I
en sådan situation uppstår givetvis motverkande krafter, ett politiskt
och socialt motstånd. Det politiska motståndet uttrycker sig i att den
vänsterinriktade Breda Fronten (Frente Amplio) har möjlighet att vinna
parlamentsvalet den 31 oktober och för första gången bryta upp de
borgerliga Blanco- och Coloradopartiernas maktmonopol.

Det sociala motståndet tar sig bland annat uttryck i jordockupationer och folkliga självförvaltningsprojekt.
Ett sådant motståndsprojekt är Paso Escobar.

Paso
Escobar är ett litet samhälle ca 30 km utanför huvudstaden Montevideo.
Här bor 150 familjer med ca 300 barn under 15 år. Området ockuperades
till en början av ett tiotal familjer som började bygga enkla hus och
satte upp ett gemensamt sopp kök. ”olla popular”.

Soppkök

Soppköket
lagar dagligen mer än 300 matportioner, en gigantisk ansträngning med
tanke på att allt görs ute i det fria, men förstås otillräckligt i
förhållande till behoven.

Arbetet i soppköket görs kollektivt
enligt ett roterande schema och engagerar också en del familjer utanför
själva Paso Escobar.

Maten är av mycket varierande kvalitet. Detta eftersom man inte själv har tillräcklig tillgång till bra råvaror.
För att råda bot på detta vill man starta ett antal olika projekt:
1. Ett bageri för att producera bröd till alla för självkostnadspris.
2. Ett charkuteri för att garantera tillgången till protein, med produktion för självkostnadspris.
3. Anlägga en ordentlig köksträdgård.
4. Uppföra någon form av byggnad för köket.

För
människorna i Paso Escobar handlar det dels om överlevnad men också om
rätten till medborgarskap, om rätten att vara människa. Människorna i
Paso Escobar var för inte allt för länge sedan helt integrerade i det
formella samhället, hade bostad, arbetade på arbetsplatser med semester
och kollektivavtal. Man hade tillgång till socialförsäkringar och
sjukvård.

Den nyliberala politiken och ekonomins kollaps
berövade dem allt detta och nu slåss man för att återerövra rätten till
att vara människa och leva under drägliga villkor.

Göran Kärrman



28000 insamlat till det sekulära motståndet i Libanon

Mellanöstern Posted on 2007-03-28 16:55

(SP:s hemsida 08 oktober 2006)

Över 28 000 kronor har hittills kommit in till socialisternas insamling
till de projekt där vår systerorganisation GCR deltar. Det innebär stöd
för återuppbyggnad, för lindring av angreppets miljöeffekter och för
kulturprojekt med barn i södra Libanon. Men den sista israeliska
soldaten har fortfarande inte lämnat libanesiskt territorium – mer
hjälp behövs.

Bertil Videt från SP:s danska systerorganisation SAP rapporterar om läget i Libanon:

Libanons
gruppe af Fjerde Internationale sympatisører har brug for al mulig
opbakning for at kunne fremføre solidariske, radikale og
internationalistiske retningslinjer i et land der er dybt splittet
mellem de religiøse grupper. Vi kan hjælpe den libanesiske venstrefløj
til at være velforberedte hvis den zionistiske dødsmaskine slår til
igen.”Krigen er stoppet, ja. Men hvor lang tid vil våbenhvilen
vare? Og hvad bliver det næste hvis krigen fortsætter? Vil det igen kun
gå ud over vores land, eller også andre: Syrien, Iran….Det er umuligt
at vide.”

Ordene kommer fra Camile Dagher, en sand veteran på den
libanesiske venstrefløj, og en af frontfigurerne i Groupe Communiste
Revolutionnaire (GCR) – gruppen af Fjerde Internationale sympatisører i
Libanon.Den lille gruppe af FI-sympatisører i Libanon er hårdt
prøvet. Selvom de altid har ligget i skyggen af det dominerende
Libanons Kommunistparti, og nu det islamistiske Hezbollah der tegner
sig for den aktive modstandskamp, har folkene omkring GCR aldrig ligget
på den lade side. Gruppen mistede næsten halvdelen af sine medlemmer
under borgerkrigen, der hærgede det lille Middelhavsland i 15 år.

GCR
er en af de få politiske organisationer der samler medlemmer på tværs
af de religiøse skel, der splitter det libanesiske samfund. Som sådan
kæmper GCR for at Libanon gør op med sit konfessionelle politiske
system, der deler magten mellem de religiøse grupper, og på den måde
fastlåser landet i en splittelse mellem kristne og muslimer og mellem
shia-muslimer og sunni-muslimer.Under Israels netop overståede
aggressionkrig mod Libanon kritiserede GCR Hezbollah for at føre en
sekterisk modstandskamp. GCR ønsker at opbygge en bred national og
progressiv modstandsbevægelse, der bekæmper den zionistiske aggression
koordineret og i forståelse med Hezbollah.

Camile forklarer dog,
at de i GCR ikke har kunnet få deres budskab ud : ”Under krigen har vi
oplevet at det har været umuligt at få vores radikale analyser bredt
ud. Pressen har hverken trykket deres erklæringer, appeller eller
pressemeddelelser.” Derfor tænker gruppen nu i nye baner for, hvordan
de kan få spredt det vigtige radikale, internationalistiske og
anti-sekteriske budskab ud til en befolkning, der er præget af så store
splittelser at borgerkrigen kan blusse op igen.

”Vi har brug for at få
forbedret vores økonomiske situation for at kunne få lokaler og få
trykt materialer til uddeling,” siger Camile. I Libanon er de forberedte på at bombningerne krigens øvrige rædsler kan bryde ud igen. Vi
kan hjælpe Libanons progressive kræfter med at være velforberedte hvis
den zionistiske dødsmaskine vender tilbage med sin død og ødelæggelse.



Amnesty kräver FN-utredning av israels krigföring

Mellanöstern Posted on 2007-03-28 16:51

(Internationalen 30 augusti 2006)

Israels anfallskrig mot Libanon ledde till omfattande materiell skadegörelse, en flyktingkatastrof och 1183 libanesiska liv.
Nu kräver Amnesty att FN omedelbart utreder krigsförbrytelsernas omfattning.

I
mitten av förra veckan presenterade Amnesty en rapport som visar att
Israel medvetet riktade in sig på att förstöra den civila strukturen i
Libanon. I rapporten kräver nu Amnesty att FN tillsätter en grupp av
oberoende experter som får i uppdrag att utreda de krigsförbrytelser
som begåtts i konflikten.

Israels förstörelse av tusentals hem,
bombattacker mot broar, vägar, vattenreservoarer och oljecisterner var
en integrerad del i Israels militära strategi snarare än oavsiktliga
skador under attacker mot militära mål, anser Amnesty.

Medveten förstörelse


– Israels försäkringar att attackerna har varit lagliga är
uppenbarligen felaktiga. Många av de attacker som beskrivs i Amnestys
rapport är krigsförbrytelser, urskillningslösa och oproportionerliga.
Bevisen som finns med i rapporten pekar i stället på att den omfattande
förstörelsen av kraft- och vattenverk, liksom infrastruktur för
transporter som är nödvändiga för leveranser av mat och humanitär
hjälp, var medveten och integrerad del i en militär strategi, säger
Kate Gilmore, biträdande generalsekreterare för Amnesty International i
ett pressmeddelande från Amnestys svenska sektion.

Pressa civilbefolkningen

Nyhetsbyrån TT har gjort en sammanställning på siffror från Libanons
regering över krigets förstörelse. 80 broar, 94 vägar, flygplatser,
hamnar och vattenverk har förstörts. 1 183 libaneser har dödats och
omkring 40 israeler. Amnesty uppskattar att 25 procent av Libanons
befolkning drevs på flykt på grund av ”ett mönster av urskillningslösa
och oproportionerliga attacker”.
Som stöd för det hänvisar organisationen till uttalanden från
israeliska militärer som tyder på att förstörelsen av den civila
infrastrukturen verkligen var ett mål för Israels militära angrepp för
att den vägen kunna pressa den libanesiska regeringen och
civilbefolkningen att ta avstånd från Hizbollah. Resultatet blev
istället det omvända.
”Attackernas mönster om påstående gör att Israels påstående om att
detta varit oavsiktliga skador inte är trovärdigt. Civila offer på
bägge sidor förtjänar rättvisa. Övergreppens allvarliga natur gör att
en utredning av parternas agerande är än mer brådskande. De som har
begått krigsförbrytelser måste ställas inför rätta och offren måste får
kompensation”, skriver Amnesty.

Kjell Pettersson



Dyr nota för bombkrig

Mellanöstern Posted on 2007-03-28 16:49

(Internationalen 21 augusti 2006)

Israels bomber har
förstört infrastruktur i Libanon till ett värde av minst 20 miljarder
kronor. Och kostnaderna kommer att stiga ytterligare när södra Libanon
tas med i beräkningarna.

– Jag har
aldrig sett så mycket förödelse på så kort tid. Det är det värsta jag
har sett sedan 70-talet, säger Fadl Chalak, som leder Rådet för
utveckling och återuppbyggnad i Libanon, till Los Angeles Times.
Han har sett många krig, och han intygar att inget har varit så
intensivt som de senaste veckornas israeliska attacker mot Libanon.
Och Rådet för utveckling och återuppbyggnad i Libanon slår nu fast att
notan för reparationerna av allt som förstörts av Israels bomber kommer
hamna på minst 20 miljarder kronor. Förmodligen kommer kostnaderna att
stiga ytterligare vid en närmare inventering. Mycket av det som har
förstörts i södra Libanon har ännu inte tagits med i beräkningarna, då
de inte har kunnat undersökas.

Lång lista


Listan på förstörda byggnader, vägar och broar är lång. Norska
Klassekampen uppger att Israels angrepp har trasat sönder 120 broar,
hundratals vägar, tre flygplatser, mer än tio fabriker och oräkneliga
bostadshus. Och förutom den miljökatastrof som bombningen av
oljekraftverket Jiyeh söder om Beirut innebär, som resulterat i att 15
000 ton olja har runnit ut i Medelhavet, så medför en återuppbyggnad
stora kostnader. Det kommer att kosta 700 miljoner kronor.
– Vi har återuppbyggt landet så många gånger, och jag är så less på det, säger Fadl Chalak till Los Angeles Times.

Kent Werne



Övergreppen fortsätter

Mellanöstern Posted on 2007-03-28 16:47

(Internationalen onsdag 19 juli 2006)

Palestinierna har
inta bara förlorat allt som skulle kunna göra deras liv drägligt. Genom
världssamfundets reaktioner har de också tagits ifrån rätten att
försvara sig mot Israels ständiga övergrepp.

Att göra en människa galen är lätt
Ta ifrån honom allt
Titta så konstigt han bär sig åt

Inga bevingade ord tycks passa bättre in på de palestinier som nu hör
bomberna falla i den operation som den israeliska armén – enligt vad
som antagligen är ett utslag av bisarr ironi – kallar för Operation
summer rain.

Det är inte bara det att dödssiffrorna i Libanon och Gaza för
närvarande överstiger 250 personer, medan offren på den israeliska
sidan är tolv. Världens fjärde största militärmakt har inte bara på ett
häpnadsväckande sätt återupptagit en ockupation som omvärlden trodde
att den sedan länge hade avslutat. Palestinierna har inte bara
successivt förlorat sin mark, sina hus, sitt vatten, sina
försörjningsmöjligheter och sin rörelsefrihet genom israelernas
ständigt lika giriga annekteringar. De har inte bara i många år
tvingats leva under upprörande spartanska materiella omständigheter i
flyktingläger och som fångar i sina egna städer.
Genom världssamfundets reaktioner har de också tagits ifrån rätten att
försvara sig mot det övergrepp som pågått under hela 90-talet och
2000-talet. Och genom medierna har de också fråntagits möjligheten att
uppmärksamma andra på sin orättvisa situation.

Men i de
svenska nyhetskanalernas rapportering framstår israeler, palestinier
och libaneser som likvärdiga parter i ett krig, som lika goda kålsupare
i en oförståelig, religiös konflikt.
Gazas Qassam-raketer jämförs
med den allra mest högteknologiska utrustningen, som Israel mer eller
mindre fått till skänks från den amerikanska armén.

Att medierna sedan väljer att tro att det hela handlar om att få
tillbaka en kidnappad soldat gör situationen i det närmaste pinsam –
men ingen ifrågasätter påståendet på allvar, av rädsla för att kringgå
den journalistiska så kallade neutraliteten.

Den verkliga ambitionen från Israels sida är förstås att krossa Hamas
och Hizbollah och att därmed ödelägga det lilla uns av civilsamhälle
som palestinierna har kvar (Hamas valdes trots allt i demokratiska
val), under förevändningen att de båda organisationerna har begått
terrorhandlingar. Men att man inte kan bomba sönder terrorn vet
israelerna mycket väl. De har försökt förut, och det har inte lyckats
då. Som förhandlingspartners i alla de olika fredsprocesserna har
landet faktiskt varit så fatalt uselt att man skulle kunna misstänka
att de inte alls vill ha någon fred, utan fortsätta att upprätthålla
sitt permanenta krigstillstånd tills palestinierna helt ger upp idén om
att bo kvar i sina kringrända enklaver.

Men det finns
också ett mått av stormaktspolitik över invasionen av Libanon, som
syftar till att visa musklerna för resten av länderna i Mellanöstern
och få dem att bryta med, eller ogiltigförklara Hizbollah, och att få
dem att bli samarbetspartners i det israeliska projektet. Drömmen om
ett Eretz Yisrael, ett Storisrael lever kvar, men i en ny tappning – nu
räcker det med att totalt dominera länderna i sin omgivning.

Att
USA dessutom väljer att blockera varje ingripande från FN:s
säkerhetsråd är inte ämnat att förvåna – sedan 90-talets början har USA
konsekvent stött Israel i varje enskilt mellanhavande, och när de någon
gång markerat missnöje har det aldrig följts av några sanktioner.
Eftersom hela den övriga världen på ett närmast lobotomerat sätt följt
USA:s utrikespolitik, väljer nu de flesta inflytelserika FN-länder som
vanligt att hålla sig taktiskt passiva.

Det inklusiderar också den svenska utrikesministern Jan Eliasson, vars
enda bragd hittills är att försöka få hem svenskarna från det Libanon
som tillfälligt förvandlats till ett helvete. Och det är ju bra. Men
det vore ännu bättre om Eliasson kunde förespråka en omedelbar
israelisk reträtt och verka för att förbjuda israelerna att kränka
palestiniernas och libanesernas luftrum, att sluta köpa israeliska
vapen av Israel och att införa långvariga ekonomiska sanktioner – det
enda som i längden skulle kunna få stopp på den skenande galenskapen
hos den israeliska regeringen.



Kashmir efter katastrofen

Asien Posted on 2007-03-28 16:40

(Internationalen 24 januari 2006)

– De tsunamidrabbade länderna fick 1 200 helikoptrar, och de kom fram i
tid. Vi fick helikoptrar efter 22 dagar. Men vi är ändå tacksamma. Vad
hade vi gjort om vi inte hade fått någon hjälp?
Det säger Sardar Sikandar Hayat, premiärminister i Pakistanockuperade
Kashmir, som också ställer sig frågande till Saabs påstående att
svensktillverkade flygplan skulle ha varit till nytta efter
jordbävningen.
Internationalen har träffat Sardar Sikandar Hayat för en exklusiv intervju om räddningsarbetet och tiden efter jordbävningen.

Tycker
du att affären med Saab var rättfärdig efter jordbävningen i Kashmir
och var det så att Kashmir behövde de här flygplanen, vilket Saab
hävdar?

– Vilken affär? Det vet jag ingenting om.
Internationalen berättar för Sardar Sikandar Hayat om de sex
högteknologiska spaningsflygplan som den pakistanska regeringen köpte
av Saab bara någon vecka efter jordbävningskatastrofen.
– Vad vi behövde var helikoptrar, inte flygplan. Pakistans regering
kanske behövde flygplanen, men vad gäller Kashmir så är det en
absurditet.
– Jag visste inte någonting om den här affären. Det här är första
gången jag hör talas om den. Jag trodde att de skickade hit flygplan på
samma sätt som andra länder skickade hit helikoptrar.

Religiösa
ledare talar mycket om att jordbävningens svåra konsekvenser orsakades
av Guds vrede, medan andra talar om att det var dåliga byggnader och
korruption inom byggindustrin som gjorde att omfattningen blev så stor.
Vad tror du?

– Att kalla det Guds vrede är en extrem
ståndpunkt. Jag skulle kalla det Guds besvikelse. Hade Allah varit nöjd
med oss hade även dåligt konstruerade byggnader klarat sig. Jag håller
inte med mullorna. Jag känner till en del väldigt oskyldiga människor
som blev martyrer i jordbävningen medan många skurkar klarade sig.
– Vad gäller korruption och dåliga byggnader brukar människor gärna
vilja skylla på någon om något går fel. Byggnaderna uppfördes inte
under ett givet ögonblick. Premiärministerns hus skadades till exempel
allvarligt, men en del av huset klarade sig. Presidentens hus däremot,
jämnades med marken. Presidentens hus byggdes på trettiotalet medan
premiärministerns hus byggdes på åttiotalet. Visst, en del byggnader
som rests under de senaste fem åren skadades också. Men den främsta
orsaken till detta var användandet av sten. I norr (om Pakistan)
använder man sten istället för tegel eftersom tegel är dyrt. Dessutom
täcker en sten ytan av fyra tegelstenar. Teglet kommer från Pakistan
medan stenarna produceras lokalt. Det var stenkonstruktionerna som var
problematiska. Men många faktorer bidrog.

Vilka andra faktorer bidrog till den storskaliga förstörelsen. Tror du att fattigdom var en faktor?
– Nej, det tror jag inte. Alltså, sådana här saker händer. Se på
tsunamin och Katrina. Var det också frågan om fattigdom? Jordbävningar
är ett naturfenomen. Jordbävningar, stormar och tsunamis inträffar.
Förra året rullade en glaciär ner i en by i Nelumdalen och hundra
människor omkom. Hur förklarar man det? När det är en jordbävning så är
det en katastrof. Den här gången var det en stor katastrof.

Jämfört
med tsunamin var den internationella responsen efter jordbävningen
ljummen. Av sex miljarder dollar kom fyra miljarder i form av ett lån.
Varför blev responsen så ljummen?

– Jag skulle inte säga att
det inte blev någon respons. Det blev en respons men den var inte som
efter tsunamin. De tsunamidrabbade länderna fick 1 200 helikoptrar, och
de kom fram i tid. Vi fick helikoptrar efter 22 dagar. Men vi är ändå
tacksamma. Vad hade vi gjort om vi inte hade fått någon hjälp? Faktum
är att allt hänger på ett lands internationella lobbyarbete. Allt vi
har fått har vi president Musharraf att tacka för. Vad gäller att
pengarna kom i form av lån så kanske det har att göra med vad man
brukar kalla givartrötthet. Först var det tsunamin, sedan Katrina och
så kom jordbävningen. Kanske blev det problematiskt för givarländerna.
Hur som helst så fick vi två miljarder dollar mer än vad vi hade räknat
med.

Indien
gav inte samma generösa hjälp till Kasmir som det gav till Sri Lanka
efter tsunamin. Inte heller Indienockuperade Kashmir sågs till i
räddningsarbetet. Hur kommer det sig?

– Folket i
indienockuperade Kashmir ville väldigt gärna hjälpa till, men de
tilläts inte av Indien att göra det. Vilket visar hur Indien hotar
muslimer, särskilt kahmiriska muslimer. Indiens president är själv
muslim, men det tog honom ändå 40 dagar att besöka den indiska delen av
Kashmir som också drabbades av jordbävningen.
– Pakistans president, däremot, besöker drabbade områden varje vecka.
Han firade sin eid (en muslimsk högtid efter ramadan) i Muzaffarabad.
Han hade ingenstans att bo i Muzaffarabad, så han sov över i en
polisstation. Även den pakistanske premiärministern besöker
jordbävningsdrabbade områden i Kashmir på daglig basis. Detta visar
vilka sympatier Indien har för Kashmir och hur Pakistan behandlar
Kashmir. Dessutom, om Indien inte hade dröjt så länge med att öppna upp
passagerna genom gränslinjen hade hjälpen kommit fram lättare i de
områdena. Nu blev vi tvungna att ta oss 12 mil för att nå människorna
där, medan det bara var fyra kilometer dit från gränspassagen.

Du
berättar om general Musharrafs engagemang, medan media har varit
kritiska mot militärens oförmåga att agera snabbt efter jordbävningen.

– Ja, vad kan man säga om de där mediatyperna? Jag befann mig i
Muzaffarabad en timme efter jordbävningen och såg själv hur armén
räddade skadade och flög dem med helikoptrar till Pakistan. Jag tycker
att armén gjorde ett exemplariskt jobb. Även under dessa hårda
väderförhållanden med dagligt fallande snö har armépersonalen varit
upptagna med att bygga skydd åt de drabbade. Det är olyckligt när media
säger att armén inte har gjort någonting.

Internationella
media har uppmärksammat det faktum att förbjudna fundamentalistgrupper
varit aktiva i hjälparbet i Kashmir. Vad anser du som premiärminister
om detta, och vem var det som gav dem godkännande att agera: Islamabad
eller Muzaffarabad?

– Man måste skilja mellan olika sorters
insatser från jihadgrupperna. Till exempel kan man inte invända mot att
en förbjuden grupp erbjuder böner. I Kashmir hjälpte dessa grupper
offer för jordbävningen. Det motsätter sig varken vi eller Pakistans
regering. President Musharraf har ifrågasatts av journalister för
detta, och han svarade att vi är motståndare till deras
jihadaktiviteter men inte deras goda gärningar. Jag skulle vilja påstå
att i vissa områden gjorde dessa grupper till och med ett bättre jobb
än armén.
– Amerikanarna frågade mig hur det kom sig att jihadisterna kunde
arbeta i den ena sidan av stan och vi i den andra, utan att några
problem uppstod. Jag sa åt dem att ni är här för att tjäna
mänskligheten och det är de också. Människor är i fara och då kommer de
här människorna och räddar liv. Det är ingen lätt sak att sätta sitt
eget liv på spel. Amerikanarna bad att få samarbeta med jihadisterna,
men jag tillät det inte.

Den
amerikanska närvaron har ådragit sig en hel del uppmärksamhet. Qazi
Hussain Ahmed (ledare för fundamentalistalliansen) säger att
amerikanarna tänker stanna och kräver att de ska åka härifrån. Vad
tycker du?

– Man måste förstå vilken typ av trupp som har
skickats hit. Är det stridsstyrkor? Är det deras prickskyttar? Eller är
det doktorer med mediciner, ingengörer och tekniker? Oavsett om de
kommer från Nato eller USA så är det inte fråga om stridande förband.
De är läkare och ingengörer. De driver ett sjukhus. Natostyrkorna
byggde en bro i Nelamdalen som hade varit omöjlig att bygga utan dem
eftersom de hade helikoptrar och tunga maskiner som de forslade över
till andra sidan av den blockerade vägen så att de kunde återbygga den.
Och nu har Nato redan draqgit sig tillbaka.
– Igår berättade någon att amerikanarna köpt mark i Shmanisektorn. Jag
sa åt honom att ingen utlänning, inte ens en pakistanier, kan köpa mark
i Kashmir utan regeringens tillstånd. Media har spelat en god roll, men
det är olyckligt när sådana osanningar sprids.

Har du något du vill säga till Internationalens läsare?
– Jag är tacksam för all hjälp vi har fått från Sverige. Men vi har en
lång väg kvar. Jag vädjar särskilt till det svenska folket. Även om den
svenska regeringen slutar hjälpa, så kan folket bidra. Runt
trehundratusen människor har förlorat sina hem. Över en miljon är i
behov av hjälp. De behöver uppmärksamhet. Och jag är också tacksam för
att Internationalen gett mig möjlighet att nå ut till svenska läsare.


Farooq Sulehria

Översättning: Rikard Johansson



Stöd en solidarisk återuppbyggnad på Sri Lanka

Asien Posted on 2007-03-28 16:37

(SP:s hemsida 10 februari 2005)

Ingen
människa i vårt land kan ha undgått att beröras av den fruktansvärda
tsunami-katastrofen i Sydostasien. Bilderna av ödelagda städer och byar
har blandats med vittnesmål från överlevande och gjort outplånliga
intryck.

Sri Lanka är ett av de fattigaste länderna i regionen
och samtidigt ett av de hårdast drabbade; mer än 25.000 människor
beräknas ha dödats och miljontals blivit hemlösa.

Skriv av utlandsskulden

Samtidigt
som nödhjälpen nu strömmar till den katastrofdrabbade regionen höjs
också alltfler röster för att avskriva de enorma utlandsskulder som
tynger länder som Sri Lanka och som indirekt bidragit till att förvärra
katastrofens omfattning.

Genom att skriva av skulderna skulle
länder som Sri Lanka – som i verkligheten betalt de ursprungliga
lånesummorna flera gånger om – kunna få medel över till en verklig
ekonomisk och social utveckling.

En rättvis återuppbyggnad

Men
det orättvisa sociala och ekonomiska system som tryckt ned Sri Lanka i
fattigdom innan katastrofen, återspeglas nu också i det sätt som
återuppbyggnaden sker på. Turistindustrins hotellområden får första
hjälpen medan den stora majoriteten drabbade precis som vanligt får
ställa sig sist i kön.

Återuppbyggnaden måste börja i andra
änden, vanliga människors liv och behov av tak över huvudet, måste gå
före en snabbupprustning av turistindustrin.

Stöd den lankesiska arbetarrörelsen – stöd NSSP

NSSP
är ett socialistiskt arbetarparti på Sri Lanka, som i nära samarbete
med fackföreningen Ceylon Mercantile Union (CMU) har vänt sig till
arbetande människor över hela världen och vädjat om stöd. Tusentals av
NSSP:s och CMU:s medlemmar har drabbats på olika sätt genom katastrofen
och behovet av hjälp är omfattande.

NSSP har ca 3.000
medlemmar, till största delen mycket fattiga människor och bedriver ett
omfattande politiskt, socialt och fackligt arbete, främst i de södra
delarna av landet. Att stödja NSSP och CMU innebär inte bara ett stöd
till människor i nöd i allmänhet, utan också ett stöd till de
socialistiska och solidariska krafter på Sri Lanka som kämpar för att
bygga upp ett annat samhälle.

Att stödja NSSP och CMU innebär
inte bara ett stöd till människor i nöd i allmänhet, utan också ett
stöd till de socialistiska och solidariska krafter på Sri Lanka som
kämpar för att bygga upp ett annat samhälle.



Från Muzaffarabad med hopp

Asien Posted on 2007-03-28 16:33

(Internationalen 28 dec 2005)

Internationalens Farooq Sulehria besöker för första gången sedan
jordbävningen i oktober i år Muzaffarabad, det pakistanockuperade
Kashmirs huvudstad. Bland ruiner, tält och turkiska flaggor möter han
sorg och ilska, men också hopp och framtidstro.

Muzaffarabad
är huvudstad i den pakistanockuperade delen av Kashmir. Från Pakistan
kan man nå Muzaffarabad via två vägar: antingen via vägen som går från
Pakistans huvudstad Islamabad eller den som går genom den nordvästra
gränsprovinsen. De som begagnar sig av den förstnämnda rutten kommer
fram till Muzaffarabad där staden är som vackrast: Domail. Här omfamnar
floderna Jehlum och Neelum varandra, och här passerar man den
nyupprättade domstolsbyggnaden i vit marmor innan man når stadskärnan.
Att komma till Muzaffarabad från den nordvästra gränsprovinsen är
förvisso inte mindre fascinerande. Då når man staden via en
sick-sackande väg som stiger ner från bergstopparna och ringlar vidare
in i dalen.

Jag brukar anlända via den förstnämnda rutten och
lämna via den andra. Så gör jag också när jag besöker staden denna
gång. Förr i tiden gjorde jag det för att försöka fånga in något av den
förstummande skönheten i denna lummiga, gröna dalgång. Den här gången
gör jag det för att, med tungt hjärta, bevittna förstörelsen efter
jordbävningen den 8 oktober.

Eftersom jordbävningens epicentrum låg nära Muzaffarabad var
förstörelsen där, och i hela Kashmir, enorm. På några ögonblick lades
inte bara Muzaffarabad i ruiner – staden förlorade också över tjugo,
kanske trettio, tusen av sina söner och döttrar.

Märkliga tankar far genom huvudet när jag närmar mig staden. Ju närmre
jag kommer, desto mindre önskar jag komma fram. Även om jag vet vad som
väntar i Muzaffarabad så har jag svårt att behärska mig.

Vad som slår mig först av allt är att de förut så grönskande
bergstopparna som omger Muzaffarabad har blivit kala och svarta. Senare
får jag höra att jordbävningen fått bergen att flytta sig flera meter.

Jag lärde känna Muzaffarabads polischef, Masood Rehman, när vi gick på
universitetet tillsammans. Förr i tiden var han frihetskämpe och
studentledare. Hans hem brukade var min tillfälliga boning när jag
befann mig i Muzaffarabad. Under studentåren gick vi på åtskilliga
politiska möten, drev omkring, läste dikter och utforskade de
historiska platser och monument som fanns kvar. Jag blev riktigt arg på
honom när han gick och tog anställning i den lokala poliskåren.

”Jag har en familj att ta hand om. Jag är inte lika lyckligt lottad som
du”, sa han. ”Nästa gång du bränner en pakistansk flagga på bron i
Muzaffarabad kommer mina mannar och ger dig en omgång”, varnade han och
refererade till en demonstration vi båda deltagit i en gång.

För två år sedan besökte jag honom i Muzaffarabad. Då hade han hunnit
bli far till två barn. Hans dotter var knappt två månader gammal, sonen
var två år. Det var Masoods ansikte och hans söta små barn som
blixtrade förbi framför ögonen på mig när jag hörde om jordbävningen på
radion hemma i Sverige på lördagsmorgonen den 8 oktober.

Masood och hans familj överlevde. ”Jag hade varit ute på jobb och klev
in på en polisstation när jag plötsligt hörde ett märkligt mullrande
ljud. Det lät som om himlen skulle falla ner. Innan jag hann förstå vad
som var på gång hade en konstapel dragit ut mig på gatan. Just då
rasade taket in. Och när jag låg på marken i dammet och röken såg jag
hur skolbyggnaden mitt emot kollapsade. Vi sprang till skolan, utan att
ännu ha förstått att det rörde sig om en jordbävning. Vi trodde att det
här var två gamla byggnader som bara rasade ihop. En pojke som låg
halvt begraven under bråten bad mig att inte lämna honom. Jag lyckades
dra fram honom, men han dog senare i min bil”, berättar Masood när jag
frågar honom var han befann sig när jordbävningen bröt ut. Det var inte
förrän han hade lyckats få loss pojken och såg det stora dammolnet som
svävade över staden som han förstod vad som hade hänt.
”Muzaffarabad förvandlades till en spökstad”, fortsätter han. ”Men nu
har livet återvänt.” Basarerna har öppnat. Den gamla Madinamarknaden
och den största basaren är utraderade, men affärerna längs de stora
gatorna har öppnat. Elektriciteten återupprättades efter en vecka,
vilket hjälpte till att återuppväcka staden. Vägarna rensades från
bråte inom några dagar. Överallt pågår byggnadsarbeten.

Men det här är inte det Muzaffarabad jag lärde känna under alla mina
mina besök här. Bekanta platser och byggnader saknas, även om
parlamentet och högsta domstolen står kvar. Sekretariatet,
militärsjukhuset (där en av mina kusiner och hans familj låg begravda i
bråte under ett dygn innan de räddades), universitetsområdet,
premiärministerns hus och hela kvarteret av byråkratbostäder är alla
borta. Framför alla dessa hus, och nästan alla andra hus jag besöker,
har man rest tält. Alla stadens invånare bor i tält, från
premiärminister och toppbyråkrater till vanligt folk. ”Kamrat! Vi har
uppnått socialism, åtminstone för stunden”, säger Masood när vi
passerar resterna av premiärministerns hus.

Det känns svårt att skratta, men många kashmirer som jag träffar
skämtar gärna om sin situation så fort tillfälle bjuds. ”Åt helvete med
mullorna! Vet du vad Farooq? De flesta skador som folk drabbades av
under jordbävningen var nackskador. Vet du varför?” frågar Ahmad, en
gammal vänsteraktivist som alltid reta upp de troende i sin närhet.
”Nej, varför då?” undrar jag. ”För att mullorna har sagt åt folk att
böja sina huvuden inför Gud om det blir jordbävning. Många hukade ner
för att be istället för att springa ut ur sina kollapsande hus och fick
nackarna krossade.”

De skadade husen, kollapsade byggnaderna och söndertrasade vägarna
påminner mig om scener ur gamla krigsfilmer från Berlin efter
bombanfallen under andra världskriget, medan tältstäderna återkallar
bilder från inbördeskriget i Afghanistan. Vid utbrottet av det
afghanska inbördeskriget 1979 var sådana tältstäder en vanligt
förekommande syn i den del av den nordvästra gränsprovinsen i Pakistan
som gränsar till Afghanistan.

Tälten är ofta av dålig kvalité. Enligt flera som jag pratar med kom
aldrig de högkvalitativa tält som några av de skandinaviska länderna
donerade fram till de drabbade här. En allmänt spridd uppfattning är
att militären behåller dessa tält för sig själv.

Militären och militärregeringen har kritiserats hårt för sin oförmåga
att agera snabbt. ”Fjorton tusen liv kunde ha räddats om myndigheterna
hade agerat omedelbart i Muzaffarabad”, säger en aktivist från en
kashmirbaserad välgörenhetsorganisation. Jag känner inte till några
fakta som kan styrka den anklagelsen, men både militären och regeringen
kritiseras hårt av alla jag pratar med. Däremot prisar alla NGO:ernas
insatser, de utländska hjälparbetarna och fundamentalistgrupperna.

Bland de internationella hjälparbetarna på plats har turkarna vunnit
stadens hjärtan. Det mesta material som donerats, särskilt tälten, bär
avsändarländernas flaggor. Och den turkiska flaggan syns överallt i
staden.

”Turkarna var först på plats. Det bästa de gjorde var att de kom med
rent vatten och genomförde en massvaccination som förhindrade att en
epidemi utbröt”, berättar Masood.
Andra som fått mycket beröm för sina insatser är de
fundamentaliststyrda NGO-erna Al Khidmat, som kontrolleras av Jamaat
Islami, och Jamaat ud Dawa, som har kopplingar till al-Qaida. ”Under de
första dagarna var det de skäggiga som trotsade stanken och drog fram
döda kroppar och begravde dem. Ingen annan var villig att utföra detta
viktiga och svåra jobb”, säger agnostikern Ahmad. Och det är precis vad
flera politiska aktivister, medlemmar i vänstergruppen JKNSF eller de
sekulära nationalisterna i JKLF, berättar för mig under min vistelse i
Muzaffarabad.

Det är egentligen självklart. Fundamentalisterna har enorma resurser
till sitt förfogande. Och de har det nödvändiga nätverket. Det är dessa
grupper som den pakistanska militären ägnar sig åt att etablera i
Kashmir på bekostnad av de en gång starka sekulära nationalisterna.
Men vad som fascinerar mig mest är nödhjälpslägret som rests av
sikherna. Det var det första lägret på plats. Även andra religiösa
minoriteter har satt upp hjälpläger. Bland annat den hårt förföljda
sekten Ahmadia, som driver ett utmärkt läger utanför staden. ”De bästa
lägren drivs av Ahmadia eller Aga Khan”, påpekar Adalat, en
britt-kashmirier som arbetar för Kashmir Charitable Trust.

Min vistelse i Muzaffarabad har spräckt några av de myter jag bar på
när jag landade i Lahore med flyget från Sverige. En av dessa vitt
spridda myter är att den pakistanska armén kontrollerar pengarna som
distribueras till de drabbade. Detta är en lögn. Militären har inget
som helst ansvar för dessa pengar. Militären ansvarar bara för
distributionen av materiell nödhjälp. Pengarna distribueras av Kashmirs
regering genom trepartskommittéer bestående av medlemmar nominerade av
militären, regeringen och det lokala parlamentet.

En annan vida spridd myt är att unga flickor i kaoset efter
jordbävningen ska ha kidnappats av gäng som driver bordeller. Detta
visade sig vara inget annat än dålig journalistik från delar av
pakistanska media. ”Muzaffarabad hägnades in i fyra dagar. Ingen pojke
eller flicka fick lämna staden om de inte kunde bekräfta att mannen i
deras sällskap var en släkting”, berättar en polis.

Inga banker länsades heller, även om viss plundring förekom dagen efter jordbävningen.
När jag lämnar Muzaffarabad, efter att ha sovit en natt i ett tält
framför Masoods hus, så är det med blandade känslor. Medan de tragiska
berättelserna jag fått höra av stadens invånare och den massiva
förstörelsen gjort mig deprimerad, så har invånarnas vilja att resa sig
och överleva, och det outtröttliga arbete som heroiska hjälparbetare
från hela världen utför här, fyllt mitt hjärta med hopp.
Ja, faktiskt, jag lämnar Muzaffarabad med hopp.

Farooq Suhleria
Översättning och bearbetning: Rikard Johansson



Next »