Blog Image

Solidaritet utan Gränser

Solidaritetsorganisation

med anknytning till Socialistiska Partiet.

Bedriver/har bedrivit stödarbete för Palestina och för jordlösa i Uruguay, informationsarbete om stödprojektet i Uruguay samt om utvecklingen i Latinamerika, samlat in stöd till katastrofdrabbade i Sri Lanka och Pakistan med mera.

Insamling till Syriens barn

Mellanöstern Posted on 2012-10-28 09:09

Den syriska revolutionen för demokrati behöver vårt stöd. Bland de värst drabbade av regimens terror är barnen. Därför stöttar vi socialister de lokala folkkommittéernas, LCC:s, hjälparbete för barn som drabbats och mist sina föräldrar. Bidra till insamlingen “Frihetens barn” i Syrien, genom Solidaritet utan gränser.

Stöd Syriens barn!

SOLIDARITET UTAN GRÄNSER

Pg 131 84 87 – 4

Märk inbetalningen “Syriens barn”.

Läs mer på den syriska sidan “Children of freedom”
http://www.syriaincolors-lcc.com/en/projects-and-programs/freedom-children/



Översvämningarna i Pakistan

Asien Posted on 2010-08-21 07:40

Hjälp som kommer fram: Labour Relief Campaign.

Översvämningarna i Pakistan har orsakat enorm förödelse och mer än 1
600 döda. 14 miljoner har förlorat sina hem och ytterligare sex
miljoner har förlorat skördar, boskap och ägodelar. De värsta
översvämningarna i Pakistans historia drabbar nu Indusslätten och
orsakar oerhört lidande för befolkningen.

Sätt in ditt bidrag på Pg 131 84 87 – 4 , Solidaritet utan Gränser. Märk med “Pakistan”

Pengarna skickas sedan vidare till Labour Relief Campaign där Labour
Party Pakistan, National Trade Union Federation, Womens Help Line och
Labour Education Foundation samarbetar om att föra ut hjälp till den
drabbade befolkningen i Pakistan.

Din hjälp betyder oerhört mycket!



Stöd flyktingar i Pakistan

Asien Posted on 2009-05-31 16:04

Författaren och aktivisten Tariq ali och en av ledarna för Labour Party Pakistan (LPP), Farooq Tariq, vädjar om internationellt stöd till Labour Relief Campaign (LRC) i kampen mot konsekvenserna av talibanernas styre och regeringens militära offensiv i Swatdalen i Pakistan.

“Syftet är ge omedelbar hjälp till en del av de fler än 1,5 miljoner människor som idag är flyktingar från Malakand-området i den pakistanska nordvästra gränsprovinsen” säger de båda i ett upprop.

LRC bedriver idag ett omfattande hjälpprogram bland flyktingarna, samtidigt som man försöker få stöd för ett politiskt program som kan innebära en utväg ur den nuvarande krisen i landet. I programmet ingår krav som:

– Separation av staten från religionen
– Minst tio procent av den nationella budgeten måste gå till utbildning. Stoppa de statliga subventionerna till religiösa skolor. Förstatliga privata religiösa skolor och integrera dem i den offentliga utbildningen
– En radikal och omfattande jordreform
– En radikal minskning av militärutgifterna. Stopp för kärnvapenprogrammet och en fördelning av militärens jordegendomar.
– Införandet av en ekonomisk politik som ger löner det går att leva på
– Ett slut på NATO:s och USA:s ockupation av Afghanistan, liksom ett bortdragande av amerikanska trupper från Irak och andra delar av världen.

Solidaritet utan Gränser har beslutat att öppna sitt plusgirokonto för alla som vill visa sin solidaritet med LRC:s kampanj. Sätt in ditt bidrag på pg. 131 84 87-4. Märk med “Pakistan”.



Självförvaltning och motstånd i Uruguay

Latinamerika Posted on 2007-03-28 16:59

(Internationalen 44/04)

Elsa Scanavini
arbetar med bosättningen Paso Escobar utanför Uruguays huvudstad
Montevideo. Paso Escobar har funnits i snart 5 år och startades genom
att ett tiotal bostadslösa familjer ockuperade en bit mark och började
bygga hus.

När den nyliberala politikens verkliga
föregångsland Argentina fullständigt havererade 2000-2001, kom det
lilla grannlandet Uruguay, som i allt väsentligt följt samma inriktning
som i Argentina att dras med i fallet.

Uruguay, med drygt 3
miljoner invånare, inklämt mellan de sydamerikanska jättarna Brasilien
och Argentina, har gått från att i början av 1900-talet vara ett
föregångsland i fråga om sociala och politiska rättigheter, välfärd och
trygghet, till att bli en stat på gränsen till sammanbrott.

Med
en arbetslöshet på runt 25 procent och med en urholkning av de allmänna
levnadsvillkoren som saknar motstycke i landets historia, lever nära
hälften av landets befolkning i eller på gränsen till fattigdom. Ett i
och för sig inte ovanligt fenomen i Latinamerika, men desto mer
chockerande i ett land som tidigare varit förskonat från utbredd misär.

Den nyliberala politikens innehåll har varit att drastiskt
skära ned på alla offentlig utgifter, sälja ut statliga företag (och
därmed drastiskt minska personalen och höja priserna), vilket
resulterat i att hundratusentals människor lämnats utan möjlighet till
arbete, inkomst eller bostad. Mer än 10 procent eller över 300 000
människor saknar bostad och bor i skjul uppförda av plåt, kartong och
brädor, helt marginaliserade.

Uruguay har alltid varit ett land som levt på sin jordbruksproduktion och sin omfattande export av dessa produkter.

I detta land av grönsaker, bröd och kött, lever idag människor på svältgränsen.

Socialt motstånd

I
en sådan situation uppstår givetvis motverkande krafter, ett politiskt
och socialt motstånd. Det politiska motståndet uttrycker sig i att den
vänsterinriktade Breda Fronten (Frente Amplio) har möjlighet att vinna
parlamentsvalet den 31 oktober och för första gången bryta upp de
borgerliga Blanco- och Coloradopartiernas maktmonopol.

Det sociala motståndet tar sig bland annat uttryck i jordockupationer och folkliga självförvaltningsprojekt.
Ett sådant motståndsprojekt är Paso Escobar.

Paso
Escobar är ett litet samhälle ca 30 km utanför huvudstaden Montevideo.
Här bor 150 familjer med ca 300 barn under 15 år. Området ockuperades
till en början av ett tiotal familjer som började bygga enkla hus och
satte upp ett gemensamt sopp kök. ”olla popular”.

Soppkök

Soppköket
lagar dagligen mer än 300 matportioner, en gigantisk ansträngning med
tanke på att allt görs ute i det fria, men förstås otillräckligt i
förhållande till behoven.

Arbetet i soppköket görs kollektivt
enligt ett roterande schema och engagerar också en del familjer utanför
själva Paso Escobar.

Maten är av mycket varierande kvalitet. Detta eftersom man inte själv har tillräcklig tillgång till bra råvaror.
För att råda bot på detta vill man starta ett antal olika projekt:
1. Ett bageri för att producera bröd till alla för självkostnadspris.
2. Ett charkuteri för att garantera tillgången till protein, med produktion för självkostnadspris.
3. Anlägga en ordentlig köksträdgård.
4. Uppföra någon form av byggnad för köket.

För
människorna i Paso Escobar handlar det dels om överlevnad men också om
rätten till medborgarskap, om rätten att vara människa. Människorna i
Paso Escobar var för inte allt för länge sedan helt integrerade i det
formella samhället, hade bostad, arbetade på arbetsplatser med semester
och kollektivavtal. Man hade tillgång till socialförsäkringar och
sjukvård.

Den nyliberala politiken och ekonomins kollaps
berövade dem allt detta och nu slåss man för att återerövra rätten till
att vara människa och leva under drägliga villkor.

Göran Kärrman



28000 insamlat till det sekulära motståndet i Libanon

Mellanöstern Posted on 2007-03-28 16:55

(SP:s hemsida 08 oktober 2006)

Över 28 000 kronor har hittills kommit in till socialisternas insamling
till de projekt där vår systerorganisation GCR deltar. Det innebär stöd
för återuppbyggnad, för lindring av angreppets miljöeffekter och för
kulturprojekt med barn i södra Libanon. Men den sista israeliska
soldaten har fortfarande inte lämnat libanesiskt territorium – mer
hjälp behövs.

Bertil Videt från SP:s danska systerorganisation SAP rapporterar om läget i Libanon:

Libanons
gruppe af Fjerde Internationale sympatisører har brug for al mulig
opbakning for at kunne fremføre solidariske, radikale og
internationalistiske retningslinjer i et land der er dybt splittet
mellem de religiøse grupper. Vi kan hjælpe den libanesiske venstrefløj
til at være velforberedte hvis den zionistiske dødsmaskine slår til
igen.”Krigen er stoppet, ja. Men hvor lang tid vil våbenhvilen
vare? Og hvad bliver det næste hvis krigen fortsætter? Vil det igen kun
gå ud over vores land, eller også andre: Syrien, Iran….Det er umuligt
at vide.”

Ordene kommer fra Camile Dagher, en sand veteran på den
libanesiske venstrefløj, og en af frontfigurerne i Groupe Communiste
Revolutionnaire (GCR) – gruppen af Fjerde Internationale sympatisører i
Libanon.Den lille gruppe af FI-sympatisører i Libanon er hårdt
prøvet. Selvom de altid har ligget i skyggen af det dominerende
Libanons Kommunistparti, og nu det islamistiske Hezbollah der tegner
sig for den aktive modstandskamp, har folkene omkring GCR aldrig ligget
på den lade side. Gruppen mistede næsten halvdelen af sine medlemmer
under borgerkrigen, der hærgede det lille Middelhavsland i 15 år.

GCR
er en af de få politiske organisationer der samler medlemmer på tværs
af de religiøse skel, der splitter det libanesiske samfund. Som sådan
kæmper GCR for at Libanon gør op med sit konfessionelle politiske
system, der deler magten mellem de religiøse grupper, og på den måde
fastlåser landet i en splittelse mellem kristne og muslimer og mellem
shia-muslimer og sunni-muslimer.Under Israels netop overståede
aggressionkrig mod Libanon kritiserede GCR Hezbollah for at føre en
sekterisk modstandskamp. GCR ønsker at opbygge en bred national og
progressiv modstandsbevægelse, der bekæmper den zionistiske aggression
koordineret og i forståelse med Hezbollah.

Camile forklarer dog,
at de i GCR ikke har kunnet få deres budskab ud : ”Under krigen har vi
oplevet at det har været umuligt at få vores radikale analyser bredt
ud. Pressen har hverken trykket deres erklæringer, appeller eller
pressemeddelelser.” Derfor tænker gruppen nu i nye baner for, hvordan
de kan få spredt det vigtige radikale, internationalistiske og
anti-sekteriske budskab ud til en befolkning, der er præget af så store
splittelser at borgerkrigen kan blusse op igen.

”Vi har brug for at få
forbedret vores økonomiske situation for at kunne få lokaler og få
trykt materialer til uddeling,” siger Camile. I Libanon er de forberedte på at bombningerne krigens øvrige rædsler kan bryde ud igen. Vi
kan hjælpe Libanons progressive kræfter med at være velforberedte hvis
den zionistiske dødsmaskine vender tilbage med sin død og ødelæggelse.



Amnesty kräver FN-utredning av israels krigföring

Mellanöstern Posted on 2007-03-28 16:51

(Internationalen 30 augusti 2006)

Israels anfallskrig mot Libanon ledde till omfattande materiell skadegörelse, en flyktingkatastrof och 1183 libanesiska liv.
Nu kräver Amnesty att FN omedelbart utreder krigsförbrytelsernas omfattning.

I
mitten av förra veckan presenterade Amnesty en rapport som visar att
Israel medvetet riktade in sig på att förstöra den civila strukturen i
Libanon. I rapporten kräver nu Amnesty att FN tillsätter en grupp av
oberoende experter som får i uppdrag att utreda de krigsförbrytelser
som begåtts i konflikten.

Israels förstörelse av tusentals hem,
bombattacker mot broar, vägar, vattenreservoarer och oljecisterner var
en integrerad del i Israels militära strategi snarare än oavsiktliga
skador under attacker mot militära mål, anser Amnesty.

Medveten förstörelse


– Israels försäkringar att attackerna har varit lagliga är
uppenbarligen felaktiga. Många av de attacker som beskrivs i Amnestys
rapport är krigsförbrytelser, urskillningslösa och oproportionerliga.
Bevisen som finns med i rapporten pekar i stället på att den omfattande
förstörelsen av kraft- och vattenverk, liksom infrastruktur för
transporter som är nödvändiga för leveranser av mat och humanitär
hjälp, var medveten och integrerad del i en militär strategi, säger
Kate Gilmore, biträdande generalsekreterare för Amnesty International i
ett pressmeddelande från Amnestys svenska sektion.

Pressa civilbefolkningen

Nyhetsbyrån TT har gjort en sammanställning på siffror från Libanons
regering över krigets förstörelse. 80 broar, 94 vägar, flygplatser,
hamnar och vattenverk har förstörts. 1 183 libaneser har dödats och
omkring 40 israeler. Amnesty uppskattar att 25 procent av Libanons
befolkning drevs på flykt på grund av ”ett mönster av urskillningslösa
och oproportionerliga attacker”.
Som stöd för det hänvisar organisationen till uttalanden från
israeliska militärer som tyder på att förstörelsen av den civila
infrastrukturen verkligen var ett mål för Israels militära angrepp för
att den vägen kunna pressa den libanesiska regeringen och
civilbefolkningen att ta avstånd från Hizbollah. Resultatet blev
istället det omvända.
”Attackernas mönster om påstående gör att Israels påstående om att
detta varit oavsiktliga skador inte är trovärdigt. Civila offer på
bägge sidor förtjänar rättvisa. Övergreppens allvarliga natur gör att
en utredning av parternas agerande är än mer brådskande. De som har
begått krigsförbrytelser måste ställas inför rätta och offren måste får
kompensation”, skriver Amnesty.

Kjell Pettersson



Dyr nota för bombkrig

Mellanöstern Posted on 2007-03-28 16:49

(Internationalen 21 augusti 2006)

Israels bomber har
förstört infrastruktur i Libanon till ett värde av minst 20 miljarder
kronor. Och kostnaderna kommer att stiga ytterligare när södra Libanon
tas med i beräkningarna.

– Jag har
aldrig sett så mycket förödelse på så kort tid. Det är det värsta jag
har sett sedan 70-talet, säger Fadl Chalak, som leder Rådet för
utveckling och återuppbyggnad i Libanon, till Los Angeles Times.
Han har sett många krig, och han intygar att inget har varit så
intensivt som de senaste veckornas israeliska attacker mot Libanon.
Och Rådet för utveckling och återuppbyggnad i Libanon slår nu fast att
notan för reparationerna av allt som förstörts av Israels bomber kommer
hamna på minst 20 miljarder kronor. Förmodligen kommer kostnaderna att
stiga ytterligare vid en närmare inventering. Mycket av det som har
förstörts i södra Libanon har ännu inte tagits med i beräkningarna, då
de inte har kunnat undersökas.

Lång lista


Listan på förstörda byggnader, vägar och broar är lång. Norska
Klassekampen uppger att Israels angrepp har trasat sönder 120 broar,
hundratals vägar, tre flygplatser, mer än tio fabriker och oräkneliga
bostadshus. Och förutom den miljökatastrof som bombningen av
oljekraftverket Jiyeh söder om Beirut innebär, som resulterat i att 15
000 ton olja har runnit ut i Medelhavet, så medför en återuppbyggnad
stora kostnader. Det kommer att kosta 700 miljoner kronor.
– Vi har återuppbyggt landet så många gånger, och jag är så less på det, säger Fadl Chalak till Los Angeles Times.

Kent Werne



Övergreppen fortsätter

Mellanöstern Posted on 2007-03-28 16:47

(Internationalen onsdag 19 juli 2006)

Palestinierna har
inta bara förlorat allt som skulle kunna göra deras liv drägligt. Genom
världssamfundets reaktioner har de också tagits ifrån rätten att
försvara sig mot Israels ständiga övergrepp.

Att göra en människa galen är lätt
Ta ifrån honom allt
Titta så konstigt han bär sig åt

Inga bevingade ord tycks passa bättre in på de palestinier som nu hör
bomberna falla i den operation som den israeliska armén – enligt vad
som antagligen är ett utslag av bisarr ironi – kallar för Operation
summer rain.

Det är inte bara det att dödssiffrorna i Libanon och Gaza för
närvarande överstiger 250 personer, medan offren på den israeliska
sidan är tolv. Världens fjärde största militärmakt har inte bara på ett
häpnadsväckande sätt återupptagit en ockupation som omvärlden trodde
att den sedan länge hade avslutat. Palestinierna har inte bara
successivt förlorat sin mark, sina hus, sitt vatten, sina
försörjningsmöjligheter och sin rörelsefrihet genom israelernas
ständigt lika giriga annekteringar. De har inte bara i många år
tvingats leva under upprörande spartanska materiella omständigheter i
flyktingläger och som fångar i sina egna städer.
Genom världssamfundets reaktioner har de också tagits ifrån rätten att
försvara sig mot det övergrepp som pågått under hela 90-talet och
2000-talet. Och genom medierna har de också fråntagits möjligheten att
uppmärksamma andra på sin orättvisa situation.

Men i de
svenska nyhetskanalernas rapportering framstår israeler, palestinier
och libaneser som likvärdiga parter i ett krig, som lika goda kålsupare
i en oförståelig, religiös konflikt.
Gazas Qassam-raketer jämförs
med den allra mest högteknologiska utrustningen, som Israel mer eller
mindre fått till skänks från den amerikanska armén.

Att medierna sedan väljer att tro att det hela handlar om att få
tillbaka en kidnappad soldat gör situationen i det närmaste pinsam –
men ingen ifrågasätter påståendet på allvar, av rädsla för att kringgå
den journalistiska så kallade neutraliteten.

Den verkliga ambitionen från Israels sida är förstås att krossa Hamas
och Hizbollah och att därmed ödelägga det lilla uns av civilsamhälle
som palestinierna har kvar (Hamas valdes trots allt i demokratiska
val), under förevändningen att de båda organisationerna har begått
terrorhandlingar. Men att man inte kan bomba sönder terrorn vet
israelerna mycket väl. De har försökt förut, och det har inte lyckats
då. Som förhandlingspartners i alla de olika fredsprocesserna har
landet faktiskt varit så fatalt uselt att man skulle kunna misstänka
att de inte alls vill ha någon fred, utan fortsätta att upprätthålla
sitt permanenta krigstillstånd tills palestinierna helt ger upp idén om
att bo kvar i sina kringrända enklaver.

Men det finns
också ett mått av stormaktspolitik över invasionen av Libanon, som
syftar till att visa musklerna för resten av länderna i Mellanöstern
och få dem att bryta med, eller ogiltigförklara Hizbollah, och att få
dem att bli samarbetspartners i det israeliska projektet. Drömmen om
ett Eretz Yisrael, ett Storisrael lever kvar, men i en ny tappning – nu
räcker det med att totalt dominera länderna i sin omgivning.

Att
USA dessutom väljer att blockera varje ingripande från FN:s
säkerhetsråd är inte ämnat att förvåna – sedan 90-talets början har USA
konsekvent stött Israel i varje enskilt mellanhavande, och när de någon
gång markerat missnöje har det aldrig följts av några sanktioner.
Eftersom hela den övriga världen på ett närmast lobotomerat sätt följt
USA:s utrikespolitik, väljer nu de flesta inflytelserika FN-länder som
vanligt att hålla sig taktiskt passiva.

Det inklusiderar också den svenska utrikesministern Jan Eliasson, vars
enda bragd hittills är att försöka få hem svenskarna från det Libanon
som tillfälligt förvandlats till ett helvete. Och det är ju bra. Men
det vore ännu bättre om Eliasson kunde förespråka en omedelbar
israelisk reträtt och verka för att förbjuda israelerna att kränka
palestiniernas och libanesernas luftrum, att sluta köpa israeliska
vapen av Israel och att införa långvariga ekonomiska sanktioner – det
enda som i längden skulle kunna få stopp på den skenande galenskapen
hos den israeliska regeringen.



Next »